Klubben För Inbördes Beundran?!
Alla har en historia att berätta...Det handlar bara om att vilja eller att våga! Man kan välja att ha en blogg där man totalt utelämnar saker om sig själv eller andra personer som figurerar i livet. Man kan också ha en blogg där man skriver om det som faller en in och är totalt orädd för att bli "igenkänd"...jag menar Hallå?? hur stor är sannolikheten att man blir känd och berömd av sin blogg? och om nu så är fallet så hoppas jag att man kan stå för det man skriver och bli omtyckt för den man är både i bloggvärlden och utanför...
Jag är en orädd person som kan stå för det jag skriver. Jag orkar inte, vill inte och kan inte tänka på att det jag skriver kan beröra någon på ett positivt eller negativt sätt. Jag skriver det jag vill skriva utan eftertanke på vare sig det ena eller andra hållet. Kalla mig egoist om ni vill?! Men jag anser att om man hela tiden ska tänka på vad man skriver och hur man skriver det så kan det leda till att man istället blir "hämmad" i sitt skrivande. Oftast slutar det då med att man istället börjar lägga ut en massa bilder på kläder man gillar eller en massa intetsägande videos från YouTube... Och visst det kan väl vara nog så intressant men om man älskar människor och hellre vill läsa om människan "bakom kläderna" vad gör man då? Hur stor är chansen att man någonsin träffas i verkligheten och snackar över en fika? och även om man träffas över en fika...hur stor är chansen att man verkligen får lära känna den "riktiga personen" vid bordet?
Det är det som fascinerar mig med bloggvärlden! Tänk så många olika människoöde man ALDRIG fått kännedom om ifall inte det här som kallas Blogg hade funnits?! Ibland är det roligt att läsa en blogg! (det kan vara humor rakt igenom)
Ibland är det intressant? (det kan vara ren fakta som skrivs) Ibland kan man få massor av inspiration av en blogg (inredning eller mode) Och ibland kan man bli tagen och rörd av det som skrivs i en blogg..man kan tänka; det kunde lika gärna varit jag som hade skrivit det inlägget . Man läser, förstår och tar till sig av inlägget! man kan nästan inbilla sig att det är MIG personen skriver om! om man ska dra det till sin spets kan man jämföra det med att vara hypokondriker..om någon pratar eller skriver om en sjukdom så kan den person som lider av hypokondri inbilla sig att dom också har den sjukdomen!
Sanningen är att jag har INGENTING att dölja...detta är JAG! take it or leave it! jag kommer aldrig att döma en annan människa för det dom skriver (eller inte skriver) för jag vet att ALLA har en historia att berätta vare sig den är självupplevd eller påhittad. Och jag vill heller ALDRIG behöva bli dömd för det JAG skriver...för det är HÅRT..tro mig.
Håller fullständigt med dig i de du skrivit...Hade inte kunnat formulera de bättre själv...=-)
äntligen tog du dig i kragen.DU ÄR DU.GLÖM ALDRIG DIG SJÄLV FÖR DÅ FÖRNEKAR DU DIG O DITT URSPRUNG O DET ÄR VÄL INTE DE JAG LÄRT DIG. Det är bra att du har tillit te andra men du måste ha en tro på dig sjäv oxå.Jag älskar dig gumman o kommer alltid att ställa upp för dig vad du än gör.om det inte är alltför tokigt.JAG är den som fostrat dig NÅJA försökt iallafall.skratt.Jag älskar dig. Min enda dotter min bästa vän som alltid finns där när jag gjort något idiotiskt.
Jag vet att min man, mina döttrar, mina kompisar, min chef, min mamma, min moster och en massa däremellan läser min blogg. Jag tänker nog efter ganska mycket innan jag publicerar ett personligt inlägg. Inte så att det hämmar mig, men jag vill inte "hänga" ut någon heller.. Skriver aldrig detaljer om mitt jobb t ex. Nämner sällan någon med deras fulla namn och sätter inte in bilder på människor som inte godkänt det.
Det funkar bra för mig och flera har talat om för mig att de tycker min blogg är bra och att det känns skönt att de inte blir "ett inlägg med namn och bild", trots att de förstår att de var med i mitt inlägg.. :o)
Läste på Sabinas blogg i morse om att hon somnat in för gott.. Det är en människa, en kämpe, som jag följt i flera månader.. Det är otroligt hur en människa som man aldrig träffat eller pratat med kan beröra en så mycket.. Det var med stor sorg och tårar i ögonen som jag förstod att hon förlorat kampen mot cancern.. Så hennes familj är de jag tänker på rätt mycket idag.
Har ni hört något från castingen?? Jag hoppas, hoppas, hoppas att ni blir uttagna..
Kram på dig, mjölksyster!! :o)
Du har helt rätt och det är delvis det som jag vill lära människor med mina historier.. att inte skämmas för vem man är och sina erfarenheter. Nu finns det ju inga visa inlägg som detta hos mig, men jag hoppas folk kan ta till sig det roliga i livet och fokusera på det!
Men däremot har jag lovat mina föräldrar att jag inte ska ta med så grova saker.. sånt som har att göra med kiss, bajs, spya, sex.. ja, du förstår:-)
