I veckan hjälpte min smula mig att beställa våra inbjudningskort till bröllopet. Det är inte helt lätt eftersom det finns en "uppsjö" av kort. Jag visste redan hur jag ville att våra kort skulle se ut eftersom man kan beställa hem provkort. När vi bestämt vilket kort och vilken färg samt antal var det dags att välja typsnitt på texten. Till slut var vi nöjda och skickade vår beställning. Jag bestämde mig för att köpa till tjänsten "korrekturläsning" man vill ju helst att allt ska vara rättstavat när det är en så viktig sak. På mailen fick jag alltså nu korrekturläsa bröllopskortet! Åh så man längtar nu! All text på kortet var helt korrekt! Det som inte stämde var ju (givetvis) färgen på hjärtat..det ska nämligen vara Guldfärgat och kortet ska vara gräddfärgat. Jag är verkligen nöjd med vårt val av kort! Om ni vill kika in på sidan och kanske själv beställa kort gör ni det här
Vi ska även beställa bordsplaceringskort och ev. meny i samma stil men avvaktar tills vi vet hur många som tackar Ja till inbjudan.

Bjuder på en liten "tjuvtitt" på framsidan av vårt kort;



                                             Kortet heter Romantico

En dag föll bondens åsna ned i en brunn. Åsnan tjöt högt medan bonden försökte fundera hur han skulle göra för att få upp den ur brunnen. Slutligen bestämde han sig för att åsnan ju var så gammal och att han ändå hade tänkt att fylla igen brunnen, då kunde han ju lika gärna begrava åsnan i brunnen direkt.

Det var bara inte värt att försöka få upp åsnan ur brunnen.

Han bjöd in sina grannar för att hjälpa honom med att skyffla jord och grus i brunnen. Åsnan började nu förstå vad som var på gång och tjöt fruktansvärt. Sedan, till allas förvåning, började han lugna ned sig.

En stund senare böjde sig bonden över brunnen och tittade ned. Han blev förvånad över vad han såg. När varje skyffeltag landade på åsnans rygg gjorde han något häpnadsväckande. Han skakade det bara av sig och tog ett steg upp.

Grannarna fortsatte att skyffla, åsnan skakade av sig och flyttade sig sakta upp i brunnen.

Snart hurrade alla när åsnan blev synlig uppe vid kanten och snart tog helt enkelt åsnan ett steg över kanten och vandrade lycklig iväg.

Livet kommer att skyffla mycket smuts över dig. Då gäller det att ta sig ur brunnen genom att skaka av sig det som faller på dig och ta ett steg uppåt.

Alla våra bekymmer är samtidigt en möjlighet att växa som människa genom att ta ny sats. Vi kan ta oss upp ur de djupaste brunnar om vi bestämmer oss för att aldrig ge upp. Skaka bara av dig... och gå vidare.

  Denna tänkvärda text hittade jag hos; Vicke

"Som nu
när teater känns mer relevant; när det enda är mörkt som är sant
förstår jag dom flyende skratten"

Varje månad ungefär detta datum gör vi driftchefer månadsbokslut. Idag lämnade jag ett riktigt bra utfall!! tänker inte trötta ut er med siffror men det var långt över förväntan. Det var så bra att jag kände att jag måste "ära" dom som "äras" bör, så jag åkte och köpte varsin stor bukett blommor till mina samordnare. Utan deras hårda arbete i driften med både kunder och personal hade vi ju inte nått dessa siffror! Sedan firade hela kontoret med semla. Mums!

En annan positiv sak som förgyllde min dag tänkte jag berätta om nu; för ca 2 eller 2,5 år sedan kontaktade jag vårdcentralen eftersom min lilla loppa hade en leverfläck på vänster axel som hon skämdes över. Hon ville inte ha linnen eller axelbandsklänningar utan att ha en kofta över. Leverfläcken var inte så stor...som en 50-öring kanske. Men för henne var den enorm...såklart! Hon inbillade sig att ALLA tittade på den så fort hon tog av sig koftan. Iallafall när jag ringde dom fick jag till svar att - Nej tyvärr vi tar inte bort dom på så unga flickor bara för att dom tycker den är missprydande. Ni får kontakta en hudspecialist eventuellt plastik kirurg men då får ni bekosta det själv. Givetvis ringde jag båda dessa och fick då till svar - Nej tyvärr vi kan inte utföra det på så unga flickor...ni får vända er till er vårdcentral eller husläkare. Nu hör det till saken att mina döttrar har inte varit hos läkare speciellt mycket och därför har vi ingen husläkare. Ni kan ju tänka er besvikelsen hos min dotter...Därför ringde jag tillbaka till vårdcentralen och berättade vad dom jag ringt till svarat. Med en suck sa då sköterskan; - Vi kan sätta henne på väntlistan och se om vi får tid med hennes ärende längre fram. Sagt och gjort...detta är alltså 2-2,5 år sedan. För ca två veckor sedan beklagade sig dottern över fläcken igen och önskade att hon skulle kunna gå i linne i sommar utan att skämmas. Vårdcentralen är nu såld och istället privatägd...vet inte om det hör till saken men så är det iallafall. Jag ringde till dom igen och döm om min förvåning när dom plötsligt hade tid att ta emot dottern. Vi fick tid idag kl 15.45. 

Dottern har frågat mycket om jag tror att dom hinner ta bort den innan sommaren, Jag har ju bara kunnat svara att - nja jag tror bara att dom tittar idag...men vi får se. När vi träffat sköterskan och betalat fick vi sitta in och vänta i ett litet undersökningsrum. Sköterskan sa då; - men oj! här är inget nytt skyddspapper på sängen. Jag trodde ju inte vi skulle "operera" någon mer idag...haha..men här kommer du och ställer till det! haha..Jag går och hämtar en ny rulle innan läkaren kommer. När hon lämnat rummet tittade dottern och jag på varandra - ska dom göra det idag tror du mamma? - det verkar ju så..(müm) - men då är det 2 till jag vill ta bort som sitter under Bh-bandet och kliar. (Pe)-Ah nej..nu ska du inte gå till överdrift, men vi får se vad doktorn säjer. (müm) När läkaren kom in och tittade på leverfläckarna förklarade han och ritade hur ärren kom till att se ut. Han rekommenderade Petra att behålla dom hon hade under Bh-bandet eftersom dom var så små att ärren kom till att misspryda mer. Men den på axeln kan vi ta bort nu direkt om du vill? Det ville hon ju såklart! Läkaren frågade om Pe tål bedövning..vi fick svara att hon aldrig fått bedövning. -Inte ens hos tandläkaren, sa han då. Nej inte ens där, svarade vi. Pe låg på en brits på magen och läkaren tog sin spruta och bedövade det område han skulle skära i. Jag flyttade fram min stol och satt bredvid Pe under hela ingreppet. Jag har full förståelse för att Pe var nervös över det hela. Hon var mest orolig över att hon skulle känna något när han skar i henne. Jag försökte få henne bättre till mods genom att påminna henne om att hon faktiskt har klarat av att pierca sig och då klarar du nog detta också. När läkaren skulle börja skära blev allihop i rummet knäpptysta. haha..då sa Pe; - Alltså är där ingen som kan prata istället...jag tycker inte om när det är tyst. Vi började prata allihop samtidigt om absolut ingenting...det jag minns är ungefär: walk-in closet..reklam för öl på tv..utbildningar..att det finns för många frisörer i stan..Hannah ska komma ner och hälsa på..sköterskans dotter..läkarens sambo..vad Pe ska jobba med..
Det var nog ungefär det sedan såg jag läkaren stoppa en äcklig liten köttklump i ett rör...och då var det gjort! Efter så många års lidande så var det över på mindre än en halvtimme! (hela besöket alltså) Läkaren sydde med 6 stygn som vi ska komma tillbaka och plocka bort om en vecka. När Pe fått lite restriktioner om vad hon inte får göra de närmsta dagarna fick vi gå. B.la får hon inte vara med på gymnastiken...OJ VAD LEDSEN HON BLEV ÖVER DET!..hahaha

Nu är  loppan en lycklig loppa :D (och Ja det finns kanske VÄRRE saker men inte just nu när man är 17 år och vill leva upp till alla ideal)

                                               

Ett par år efter min skilsmässa från döttrarnas pappa bestämde jag mig för att börja "dejta" seriöst igen, jag trivdes med familjeliv och saknade det. Inte helt lätt att släppa någon in på livet igen eftersom jag och döttrarnas pappa delat vårt  tillsammans i nästan 13 år när vi gick skilda vägar.

Det som låg i tiden då var ju olika dejting sajter på internet. Jag fastnade för en man som kallade sig "ensamstående pappa". Vi började prata både över nätet och i telefon. Efter en tid bestämde vi oss för att träffas in real life. Vi stämde träff på Väla köpcentrum under dagtid när det fanns mycket folk...man vet ju aldrig det kan ju vara en "sjuk människa"..hehe

Denna man jag träffade var raka motsatsen till män jag "normalt" faller för, han var ganska kort och muskulös, hade skägg och ljust hår och var dessutom full av tatueringar(vi kan kalla honom P.O). Ändå var där något som fångade min uppmärksamhet. När vi varit tillsammans ca 1 år hade han redan flyttat in till mig och döttrarna. Det var då förändringen började...han började dricka mer och mer...han hade väldigt stränga regler mot både mig och döttrarna. För att ge ett exempel kan nämnas att om flickorna lämnade något efter sig oavsett om det var matrester eller andra saker...la han det under täcket i deras säng. Ni kan ju själv tänka er reaktionen när flickorna skulle gå och lägga sig på kvällen. Han hade väldigt svårt att behålla ett arbete p.g.a av sina dryckesvanor och av erfarenhet visste jag att det blev värre när han gick arbetslös...han drack och blev både våldsam och psykiskt instabil. Hans favoritsyssla när han var arbetslös var att supa och försöka hålla mig vaken hela natten så inte jag skulle orka gå och arbeta dagen efter. Om jag smög in och lade mig, vaknade jag av att han stod och knep mig så hårt han kunde i tårna...eller drog han av mig täcket...och slängde ner mig på golvet. För husfridens skull höll jag mig oftast vaken hela natten tills det var tid att gå upp till jobbet. Döttrarna sov tillsammans med låst dörr när det var som värst.

Det var i denna "veva" jag fixade jobb till honom på ett stort åkeri i Helsingborg. Deras bilar körde på utlandet så det innebär att han inte var hemma under långa perioder. Det var här han kom i kontakt med Ilkka (numera min älskling)
P.O bjöd hem Ilkka till oss på kaffe ett par gånger när dom var i Sverige samtidigt. Jag tyckte Ilkka var en mycket trevlig kille men vågade ju inte prata så mycket med honom eftersom jag visste att jag fick på fan av P.O då. Vid ett tillfälle när jag skulle koka kaffe till oss...fick P.O utbrott...jag hade ju "glömt" att lämna lite vatten längst ner i kannan på bryggaren. (också detta var en fix idé på regel P.O hade) han gapade och skrek att jag var totalt värdelös och att jag ALDRIG kunde lära mig! Ilkka bara stirrade på honom och sen reste han sig upp och sa till P.O - vad håller du på med? här är hon snäll och fixar kaffe! så här du mage att skrika på henne över en sån j'vla småsak! LÄGG AV!
P.O visste nog inte riktigt vad han skulle säja...för han sa inget.Efter den gången var inte Ilkka välkommen hos "oss" så många gånger. P.O fortsatte att supa...både på jobbet och hemma. Han var en ond människa men inte den typen som är ond i andras närvaro. Han var en riktig charmör och kunde lura nästan vem som helst att tro på hans insmickrande ord. Ju längre tiden gick ju mer skämdes jag...eftersom jag kom till insikt om att mitt liv övergått till en dålig repris av min mammas liv.

Vid ett tillfälle bjöd vi hem min bästa vännina M och Ilkka...efter lite festande hamnade dom två givetvis i säng med varandra. Inget konstigt alls...dom var båda singlar och hade inga skyldigheter mot någon annan. Om jag inte minns fel var det samma kväll både min bästa vännina och Ilkka fick reda på att P.O inte var snäll mot mig..och jag kan förstå att M kände ett stort svek att jag aldrig hade berättat något för henne. Men sanningen är att jag skämdes... Livet i vårt hus fortsatte i samma spår som tidigare...jag lärde mig vad jag skulle göra och inte göra för att hålla P.O lugn. Jag minns; nere i baren i källaren hade vi en bokhylla med glasdörrar, han krossade dessa med sina händer och kletade sedan i blodet i mitt ansikte med orden; - såhär vill jag se dig...indränkt i blod. Hannah kom ut från sitt rum lagom för att se att han fimpade en cigg på mitt lår. Hon blev helt vansinnig och började skrika alkisgubbe åt honom..han kontrade då med att kasta ett glas ren sprit i ögonen på henne.

Dagen efter var han alltid väldigt ångerfull och skyllde på sin dåliga uppväxt...och att det aldrig skulle hända igen. En sommar var vi på semester med min äldre bror och svägerska...ingen i min släkt visste något om vad som pågick i vårt hus. Jag vet inte om min bror har ett 6:e sinne eller vad som hände på denna semestern men när vi kommit hem igen ringde min bror för att fråga mig om jag verkligen hade det bra med P.O? jag kände mig väldigt dum..och blev förbannad istället. Det kan jag be om ursäkt för idag, till min älskade bror som bara menade väl. Men just då levde jag i förnekelse. Detta hände inte mig...det var inte såhär mitt liv var tänkt. Om jag lyssnat den gången och tagit till mig det han sa...hade det kanske inte hänt som hände kommande vår. P.O var arbetslös igen och drack som vanligt när han fick för sig att jag inte förtjänade att leva. Han jagade mig från köket till vardagsrummet innan han fällde mig och tog struptag på mig. Petra som såg det hela kastade sig på ryggen på honom(den lilla räkan..hehe) och skulle rädda mig. Hon ringde efter mormor som slängde sig i bilen och kom ner till oss. Min mamma hade vid det tillfället  gipsat handleden eftersom hon trillat olyckligt på jobbet. Min mamma slog P.O med sin gipsade hand medan han bara stod och skrattade triumferande. Till slut fick hon honom att lämna huset. För att rädda sig själv lade han in sig på psyk. Han skrev åtskilliga brev till mig där han bad om ursäkt av hela sitt hjärta.

     

Tiden efter psyk blev betydligt lugnare med mindre utbrott...och Ja (givetvis) förlät jag honom. Hans nästa attack kom på en fest vi hade. Han hade fått för sig att han skulle "flörta" med en arbetskamrat till mig...när vi stod nere i baren och diskuterade detta blev han så förbannad att han inte tänkte på att Ilkka (och min bästa väninna) stod och såg när han gav sig på mig. Ilkka gick givetvis emellan och ingen av de andra festdeltagarna på ovanvåningen visste vad som hände. Dagen efter skulle Ilkka köra P.O till sin lastbil och hade då stannat på en parkeringsficka och informerat P.O om vad som skulle hända om han någonsin krökte ett hår på mig igen. (Detta har jag fått reda på i efterhand)

Sommaren 2005 ordnade jag en "surprise" party för P.O när han fyllde jämnt. Alla festdeltagare stod och väntade på länge och väl innan han behagade dyka upp. Han stod inför alla och berättade hur mycket han älskade mig för att jag gjort en så trevlig fest för honom. Om jag vetat då vad jag visste en månad senare hade jag ALDRIG bjudit hem alla dessa människor. Ca en månad senare fick jag reda på sanningen om vad P.O sysslade med...och inte var det jobb iallafall. Jag ringde honom en fredagskväll för att få reda på att han ALDRIG skulle komma hem mer. Han hade träffat en mycket äldre dam under ganska lång tid bakom min rygg och nu skulle han bosätta sig med henne. HELA MIN VÄRLD RASADE! inte för att jag älskade honom utan mer för allt jag hade fått utstå...och att det borde ju vara JAG som lämnade honom. Nästföljande veckor var ett helvete...vi kan kalla henne K som i Karltjuv..terroriserade mig med sms om hur bra dom hade det och att dom skulle gifta sig. Min terapi blev att skriva dagbok...jag skrev ner ALLT jag kände och tyckte och tänkte i min lilla blå bok. Petra skrev en lapp hon tyckte jag skulle ha i min bok. Den är inklistrad på första sidan;

   

Jag kontaktade Ilkka som för tillfället körde i Holland. Han började komma till mig så ofta han var i Sverige. Vi drack kaffe och pratade halva nätterna...jag satt osminkad i "tv tittarbyxor" och bara grät. Ilkka försökte få mig att förstå att INGENTING av det som NÅGONSIN hänt var mitt fel. Han hjälpte mig att lösa mycket av det praktiska som skulle lösas..b.la när P.O vägrade komma och hämta alla sina grejor som han lämnat hos mig.Han fick mig att skratta igen, att tro på livet igen, han fick mig att gå vidare och att bli starkare än någonsin. Han blev och ÄR fortfarnde min hjälte! Jag hade ALDRIG planerat att bli förälskad i Ilkka, det kom helt naturligt samma kväll som P.O äntligen hämtat sina grejor. Det hände i köket..vi skulle kramas och säja Natti natt som vi gjort så många gånger tidigare och han skulle lägga sig i gästrummet. Kramen övergick i en kyss som minst sagt slog undan benen på mig! vi tittade på varandra och båda var nog lika förvånade! detta var kärlek! inte vid första ögonkastet men vid första kyssen! Nu har jag (nog)  ÄNTLIGEN hittat rätt!
Tredje gången gillt heter det!  och man ska kyssa många grodor innan man hittar sin prins..och nu har jag hittat min!
                                 Ps/den prinsen sov INTE i gästrummet den natten...hehe/Ds
                                                                                                                                    

   Jag älskar dig