Tro Hopp & Kärlek
För ett år sedan vid denna tiden försökte jag fortfarande förstå den traumatiska händelse som utspelade sig i mitt uterum då min mamma bestämde sig för att lämna mig. Jag kan inte förstå hur fort detta året har gått...och hur ont det fortfarande gör att tänka tillbaka på den dagen. Det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig själv att det var bäst att det gick som det gick. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få höra min mammas röst igen...för att få känna hennes varma mjuka hand i min.
Absolut har den värsta sorgen lagt sig...men tyvärr inte mina känslor och funderingar på vad som hade kunnat vara annorlunda om hon fortfarande fanns hos mig. Fortfarande kör jag helst inte förbi den marklägenhet hon egentligen skulle ha flyttat in i dagen efter hon dog. Varje gång jag måste köra förbi den tittar jag på den lilla uteplatsen där vi skulle ha suttit med en kopp kaffe och pratat skit. Där mamma sa att hon skulle sitta varje dag när jag kom från jobbet och vinka till mig...
Varje dag måste jag påminna mig själv om hur tacksam jag ska vara...jag har min man, mina underbara döttrar med respektive. Jag har ett bra liv och så mycket att vara lycklig över. Trots det...är det en bit av mig som saknas..en bit av mig som dog för ett år sedan...med min mamma.
Jag har blivit bitter...och överkänslig...nästan manisk..att något hemskt ska hända med dem jag älskar...med dem jag absolut inte kan klara mig utan. Att jag ska behöva gå igenom alltihop en gång till. Jag är inte redo för det...jag är inte stark nog. Ibland känner jag mig så fruktansvärt ensam...med min tankar och min sorg som aldrig riktigt vill släppa taget. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen. Vissa dagar kan jag börja gråta helt utan anledning. Vissa dagar får jag för mig att om jag raderar mina sms kommer något hemskt att hända dem jag älskar. Jag vet...sinnesjukt. Och all denna energi jag måste lägga på dessa destruktiva tankar suger musten ur mig...och jag blir bara tröttare & tröttare för varje dag som går.
Mitt löfte till mig själv och min mamma var; när det gått ett år efter hennes död skulle jag lämna dessa negativa tankar bakom mig och försöka hitta mig själv igen. För min egen skull och för att jag vet att det är vad min mamma hade velat. Jag ska klara det! på ett eller annat sätt ska jag hitta mig själv igen! och mota bort dessa psykotiska tankar när dom kommer.
Idag är det den dagen...redan. Idag är det ett år sedan mamma med ett leende på läpparna valde att ge upp.. att sluta kämpa...att slippa ha ont...att lämna sin enda dotter ensam kvar på jorden...och vet ni vad? hon vågade lämna mig för hon visste hur stark jag är innerst inne och hon visste att jag skulle klara mig utan henne. Och tro mig mamma...jag ska kämpa för oss båda!
Älskar dig <3
Dessa stenar lade vi i minneslunden idag.
