Jag tänker på alla hennes fina saker...saker som hade tagit henne ett helt liv att samla ihop. Porslinsfigurer, kopparsaker, alla hennes fina porslinsdockor, alla saker i köket, hennes köksmöbler som hon var så glad för. Allt är borta för evigt...köpt av en främmande människa för en slant som bara kändes som ett hån och utspritt någonstans i vårt land av människor som inte har en aning om vad sakerna betydde för min mamma. Självklart tog vi en del av sakerna...sånt somjag visste mamma ville vi skulle ha. Men det var långt ifrån allt...hon hade så mycket...så mycket.

Jag funderar på vad meningen var? varför lämnade hon oss? varför fick hon denna hemska sjukdom som på mindre än 2 månader tog henne ifrån oss? det gick så fort...från att vara lyckligt ovetande till att få beskedet...till att ha en förhoppning om att hon faktiskt skulle få överleva till att hon plötsligt avled...allt detta på mindre än 2 månader! Det är fruktansvärda tankar som kommer över mig...men jag tänker att jag känner minst en handfull människor som mer hade förtjänat hennes öde än vad hon gjorde. Sjukt att tänka så jag vet...men det är sanningen.

Jag tänker på den fina lägenheten vi äntligen hade fått till henne. Hur hade livet sett ut om hon hade fått vara frisk och hunnit flytta in där? Hade hon hade suttit på sin uteplats och vinkat när jag kom från jobbet? hade vi suttit tillsammans där och druckit kaffe? eller hade allt varit som vanligt...att hon avskärmade sig från omvärlden och bara ville "vara ifred" som hon alltid sa. Det svaret lär jag aldrig få reda på...för mamma finns inte mer...och hon kommer aldrig tillbaka mer...det är sanningen...och kvar finns jag med alla mina tankar som kommer på natten.