Välkommen år 2012
Jag har ett minst sagt händelserikt år 2011 bakom mig. Både på gott och ont! De minnen som har en mycket speciell plats i mitt hjärta är;
Min äldsta dotter gick ner över 40 kg på väldigt kort tid med hjälp av ett stort välkänt företag. Denna viktminskning garanterades ske under kontrollerade former..dock var det inte så bra som det lät..positivt givetvis för dotterna att hon gick ner så mycket i vikt..negativt att hon drabbades av tunnhårighet, gallstensanfall och slutligen akut pankreatit. Nu äntligen har hon hittat en läkare som bryr sig och har fått tid för operation i Januari 2012! Så sedan kan hon kanske äntligen få tillbaka sitt liv! 
Bild lånad av Hannah
Ungefär samtidigt blev min mamma inlagd på sjukhus för magproblem. Hon kunde inte äta och även om hon lyckades få i sig någon mat kom det upp lika snabbt igen. Mamma blev inlagd i slutet av februari och bara två månader senare var hon borta för alltid! man konstaterade att hela buken var full av elakartad cancer. Det gick fort för mamma...hon slapp lida...hon dog hos mig, trygg i mitt underbara uterum som hon älskade. Hon dog samma dag (den 29 april) som äldsta dottern blev utskriven från sjukhuset i Göteborg. Döttrarna hann precis hem för att se sin älskade mormor en sista gång där hon låg på båren på väg in i ambulansen. Många känslor...
Sista bilden på mamma i livet
Min man gjorde en operation som förändrade hans liv för evigt. Ända sedan han varit en liten gosse har han haft glasögon. Hans dröm har alltid varit att slippa dessa. I månader hade detta planerats..och plötsligt var dagen här. Det kanske kan tyckas bara vara positivt..men i alla denna kaos med negativa upplevelser av sjukhus med både dottern & min mamma var jag som ett känslomässigt nervknippe...tänk om något gick fel?! Det gjorde det givetvis inte..och det var en överlycklig man som lämnade kliniken och kastade sina gamla glasögon i en kanal i Malmö. Hela sommaren inhandlades det solglasögon till mannen! för äntligen kunde han ju ha "riktiga" solglasögon!
Mannen i sina efterlängtade solglasögon
Min lillebror for iväg på tjänsteresa till SriLanka...och han var ifrån mig och sin familj längre än han någonsin varit tidigare. Denna resa var egentligen inplanerad till att ske den 29 april...men av förklarliga skäl blev den framflyttad. Nu kom denna förbannade oro över att mista någon man älskar tillbaka igen..men allt gick bra såklart och han anlände hem till Sverige helskinnad för att möta oss och sin familj på en solig camping i Skåne! 
Bilderna talar för sig själv
Min yngsta dotter flyttade till Göteborg. Hennes pojkvän kom in på universitet och hon bestämde sig för att följa med. De fick efter många om och men en underbar lägenhet i Brunnsbo! Detta skapade nästa känslomässiga storm hos mig. Denna tomhet efter dottern...blandat med stolthet..blandat med rädsla. Nu har den värsta stormen lagt sig och jag känner mest stolthet! och längtan såklart..men Göteborg är ju inte världens ände precis!
Mina fina P:n. Petra & Payam
Äldsta dottern chockade oss alla genom att berätta att hon lagt drömmen ang läraryrket åt sidan...hon avslutade sina studier på universitetet för att istället följa en annan dröm; hon är numera marknads assistent på sin sambos blomstrande företag Nindev AB Även detta var en känslomässig chock för mig! tänk att min lilla Hannah äntligen vågade gå sin egen väg! och följa sitt hjärta och göra det HON vill göra istället för det HON förväntas göra! Jag är stolt! 
Mina fina Hannah & hennes fina Björn
Tack alla fantastiska människor som funnits här för mig under detta turbulenta år
Nu hoppas jag att vi tillsammans kan skapa nya minnen under år 2012! Älskar er alla!
Att vara pappa även efter en seperation...
År 1991 föddes Petra..och pappa M var med vid förlossningen precis som han varit med Hannah. Det var många komplikationer under förlossningen som jag inte tänker gå in på..men jag kan berätta att min lille Pe vägde 5 610 när hon föddes så förstår ni säkert att det var svårt att få ut henne! hehe..Vårt liv rullade på som det heter..vi förde den eviga kampen mot pengar som vi inte hade, ett hus som började förfalla och döttrar som vi aldrig kunde ta på utlandsresor. Under tiden förändrades M...han tappade sig själv någonstans på vägen..han började tänka på att allting hade gått så fort..vi hade träffats när vi var så unga..och var det verkligen såhär hans liv skulle vara?! Han drogs med ett evigt dåligt samvete mot både mig och döttrarna eftersom han inte kunde ge oss allt det han ville! Han arbetade dygnet runt för att försöka höja vår status i livet...det han glömde var att han istället sänkte vårt förhållande! (detta är helt och hållet min egen tolkning!) Mellan år 1996-1998 hade vi ett riktigt "pain in the ass" förhållande som oftast gick ut på att M tappade besinningen över minsta skitsak som hände...han skämdes över det arbete jag hade och över det liv vi levde, utan pengar och med ett hus han inte kunde renovera eftersom han inte hade kunskapen och orken att göra något! Han började smyga med andra kvinnor bakom min rygg och arbetade mer och mer dubbla skift. Hemma satt jag ensam med 2 döttrar och försökte blunda för verkligheten!
Skilsmässan gick igenom år 1999..jag minns; när det kom folk och ville titta på vårt hus tänkte jag; UT!! Ut härifrån! detta är mitt hus! här ska jag bo kvar om det så blir det sista jag gör! Mina föräldrar hjälpte mig med allt det praktiska och ekonomiska så jag kunde komma på fötter igen. Det tog lång tid för mig att acceptera det faktum att det inte skulle vara jag & M mer..Jag minns; Jag arbetade på den tiden på samma ställe som min mamma..när vi var på väg ner till matsalen på morgonen gick jag och mässade och malde samma sak jag gjorde varje dag: Tänk att jag inte ska vara gift med M mer! hur ska jag klara mig utan honom?! hur ska det gå med döttrarna?! jag vet inte om jag orkar leva mer?! Då tappade min mamma besinningen och kastade sin väska i marken så termosen gick sönder och kaffe skvätte överallt samtidigt som hon skrek till mig; - EVA! GÅ HEM!! SÖK HJÄLP!! BARA GÅ HEM! JAG ORKAR INTE SE DIG SÅHÄR MER! Detta blev en väckarklocka för mig..och jag gjorde som hon sa. De första åren efter seperationen visste nog inte M hur han skulle hantera situationen med döttrarna..han hade aldrig tid att träffa dom och han levde ett liv som att han var 17 år igen. Dom kände sig bortglömda och oälskade av sin pappa och visste inte vad dom gjort för fel?!
Jag bestämde mig redan från början att ALDRIG smutskasta deras pappa genom att snacka skit om honom..detta hade inte bara skadat honom utan även döttrarna. Jag försökte vara den förstående och mogna ratade kvinnan och mamman. Det funkade utmärkt! det ingen vet är att jag grät och skrek för mig själv så fort jag fick en chans. Ett par år senare när M tröttnat på att leva som en ungdom tog han kontakt igen..och det var nu jag kände glädje över mitt beslut att inte snacka skit om honom till döttrarna! problemet var väl att nu hade döttrarna växt upp och levde sitt eget liv. Det fanns inte mycket tid över för varken mamma eller pappa. Jag hade lämnat mina hatkänslor för denna man för länge sedan och kände en saknad efter honom som vän...för säja vad man vill men roligt hade vi tillsammans! Han började komma hem mer och mer till oss för att fika och prata med döttrarna. Till slut hade han byggt upp ett nytt förhållande med dom som gick ut på att de träffades på lika villkor. Inget krav på var när & hur! Döttrarna har ALLTID älskat sin pappa och dom har ALLTID vetat att dom bara har en pappa! Och jag VET att M alltid funnits där för dom om han bara har haft möjlighet! Det spöke han har slagits mot har varit sitt eget dåliga samvete och att han inte kunnat var den perfekta pappan. Men vem bestämmer hur den perfekta pappan ska vara? Vi formas hela livet av yttre omständigheter..som kan påverka hur vi agerar i en situation. Man kan inte följa de mallar som finns över hur man ska leva sitt liv eller hur man ska vara som pappa efter en seperation..t.ex någon har bestämt att pappan ska umgås med sina barn varannan helg..Bullshit säjer jag! det är bättre att lyssna på sin egen röst och vad som känns rätt för er! Barn är inte dumma! dom VET vem deras föräldrar är oavsett om det är mamma eller pappa som måste flytta! Det viktigaste är att den parten som ska bo med barnen ALDRIG låter sina egna hatkänslor gå ut över barnen genom att tvinga dom att välja sida genom att snacka skit om den andra parten! Låt barnen bestämma sina känslor själv! ge dom en chans att bilda sin egen uppfattning! även om du inte stödjer eller kan förstå hur dom kan älska och sakna någon som gjort såhär och blablabla..det är viktigt! Annars kanske det slutar med att det är du som sitter ensam kvar när barnen blivit stora nog att förstå att allt du sagt om den andra parten har du sagt för att DITT EGET HJÄRTA har brustit!
Det jag vill komma fram till med detta MEGA inlägg är;
till alla pappor som lämnat sin familj: gå inte genom livet och ha dåligt samvete för ert beslut! i slutändan visar det sig kanske att beslutet var helt rätt för ALLA inblandade! och era barn kommer alltid att älska er och veta att NI är deras pappa! Ha inte ett tidsbestämt schema över hur ni ska umgås med era barn! låt det växa fram och låt barnen vara med och bestämma! Om ni inte har tid eller ork att träffa barnen räcker det oftast med ett telefonsamtal där ni talar om att ni älskar dom!
till alla mammor som blivit lämnade med barnen; tänk er för mer än en gång innan ni smutskastar barnens pappa! detta kan skada mer än det gör nytta! acceptera, bearbeta och gå vidare! det går! tänk på att denna man är den man ni en gång bestämde er för att leva med och att bli förälder med! Att sedan ödet och livet kan vara hårt och vilja något annat det är tyvärr den bittra verkligheten. Men det är något NI måste bearbeta själv och inte med hjälp av era barn som bollträ!
Idag nästan 10 år senare lever döttrarnas pappa med en underbar kvinna som accepterar att han har döttrar som ibland behöver sin pappa. Denna kvinna fattade ett klokt beslut när dom precis blivit ett par; hon bestämde att vi åker ut till Eva & Ilkka och träffar dom tillsammans med dina döttrar! Detta slutade med att vi nu blivit bästa vänner och att man nästan skulle kunna tro att vi är systrar! Vi umgås gärna på fester tillsammans och vi kan prata om allt mellan himmel och jord! Dom är självklart också inbjudna till mitt & gubbens bröllop i sommar! Detta är kanske en utopi för många som separerar...men för min egen del känns det som att allt mitt slit och att jag haft förmågan att "bita ihop" har gett utdelning...jag har ÄNTLIGEN fått en relation igen med den man jag känt i nästan 23 års tid! Nämligen döttrarnas pappa och min bästa vän!
År 2002 eller om du vill se hur ditt liv blir titta på din mamma..
Ett par år efter min skilsmässa från döttrarnas pappa bestämde jag mig för att börja "dejta" seriöst igen, jag trivdes med familjeliv och saknade det. Inte helt lätt att släppa någon in på livet igen eftersom jag och döttrarnas pappa delat vårt tillsammans i nästan 13 år när vi gick skilda vägar.
Det som låg i tiden då var ju olika dejting sajter på internet. Jag fastnade för en man som kallade sig "ensamstående pappa". Vi började prata både över nätet och i telefon. Efter en tid bestämde vi oss för att träffas in real life. Vi stämde träff på Väla köpcentrum under dagtid när det fanns mycket folk...man vet ju aldrig det kan ju vara en "sjuk människa"..hehe
Denna man jag träffade var raka motsatsen till män jag "normalt" faller för, han var ganska kort och muskulös, hade skägg och ljust hår och var dessutom full av tatueringar(vi kan kalla honom P.O). Ändå var där något som fångade min uppmärksamhet. När vi varit tillsammans ca 1 år hade han redan flyttat in till mig och döttrarna. Det var då förändringen började...han började dricka mer och mer...han hade väldigt stränga regler mot både mig och döttrarna. För att ge ett exempel kan nämnas att om flickorna lämnade något efter sig oavsett om det var matrester eller andra saker...la han det under täcket i deras säng. Ni kan ju själv tänka er reaktionen när flickorna skulle gå och lägga sig på kvällen. Han hade väldigt svårt att behålla ett arbete p.g.a av sina dryckesvanor och av erfarenhet visste jag att det blev värre när han gick arbetslös...han drack och blev både våldsam och psykiskt instabil. Hans favoritsyssla när han var arbetslös var att supa och försöka hålla mig vaken hela natten så inte jag skulle orka gå och arbeta dagen efter. Om jag smög in och lade mig, vaknade jag av att han stod och knep mig så hårt han kunde i tårna...eller drog han av mig täcket...och slängde ner mig på golvet. För husfridens skull höll jag mig oftast vaken hela natten tills det var tid att gå upp till jobbet. Döttrarna sov tillsammans med låst dörr när det var som värst.
Det var i denna "veva" jag fixade jobb till honom på ett stort åkeri i Helsingborg. Deras bilar körde på utlandet så det innebär att han inte var hemma under långa perioder. Det var här han kom i kontakt med Ilkka (numera min älskling)
P.O bjöd hem Ilkka till oss på kaffe ett par gånger när dom var i Sverige samtidigt. Jag tyckte Ilkka var en mycket trevlig kille men vågade ju inte prata så mycket med honom eftersom jag visste att jag fick på fan av P.O då. Vid ett tillfälle när jag skulle koka kaffe till oss...fick P.O utbrott...jag hade ju "glömt" att lämna lite vatten längst ner i kannan på bryggaren. (också detta var en fix idé på regel P.O hade) han gapade och skrek att jag var totalt värdelös och att jag ALDRIG kunde lära mig! Ilkka bara stirrade på honom och sen reste han sig upp och sa till P.O - vad håller du på med? här är hon snäll och fixar kaffe! så här du mage att skrika på henne över en sån j'vla småsak! LÄGG AV!
P.O visste nog inte riktigt vad han skulle säja...för han sa inget.Efter den gången var inte Ilkka välkommen hos "oss" så många gånger. P.O fortsatte att supa...både på jobbet och hemma. Han var en ond människa men inte den typen som är ond i andras närvaro. Han var en riktig charmör och kunde lura nästan vem som helst att tro på hans insmickrande ord. Ju längre tiden gick ju mer skämdes jag...eftersom jag kom till insikt om att mitt liv övergått till en dålig repris av min mammas liv.
Vid ett tillfälle bjöd vi hem min bästa vännina M och Ilkka...efter lite festande hamnade dom två givetvis i säng med varandra. Inget konstigt alls...dom var båda singlar och hade inga skyldigheter mot någon annan. Om jag inte minns fel var det samma kväll både min bästa vännina och Ilkka fick reda på att P.O inte var snäll mot mig..och jag kan förstå att M kände ett stort svek att jag aldrig hade berättat något för henne. Men sanningen är att jag skämdes... Livet i vårt hus fortsatte i samma spår som tidigare...jag lärde mig vad jag skulle göra och inte göra för att hålla P.O lugn. Jag minns; nere i baren i källaren hade vi en bokhylla med glasdörrar, han krossade dessa med sina händer och kletade sedan i blodet i mitt ansikte med orden; - såhär vill jag se dig...indränkt i blod. Hannah kom ut från sitt rum lagom för att se att han fimpade en cigg på mitt lår. Hon blev helt vansinnig och började skrika alkisgubbe åt honom..han kontrade då med att kasta ett glas ren sprit i ögonen på henne.
Dagen efter var han alltid väldigt ångerfull och skyllde på sin dåliga uppväxt...och att det aldrig skulle hända igen. En sommar var vi på semester med min äldre bror och svägerska...ingen i min släkt visste något om vad som pågick i vårt hus. Jag vet inte om min bror har ett 6:e sinne eller vad som hände på denna semestern men när vi kommit hem igen ringde min bror för att fråga mig om jag verkligen hade det bra med P.O? jag kände mig väldigt dum..och blev förbannad istället. Det kan jag be om ursäkt för idag, till min älskade bror som bara menade väl. Men just då levde jag i förnekelse. Detta hände inte mig...det var inte såhär mitt liv var tänkt. Om jag lyssnat den gången och tagit till mig det han sa...hade det kanske inte hänt som hände kommande vår. P.O var arbetslös igen och drack som vanligt när han fick för sig att jag inte förtjänade att leva. Han jagade mig från köket till vardagsrummet innan han fällde mig och tog struptag på mig. Petra som såg det hela kastade sig på ryggen på honom(den lilla räkan..hehe) och skulle rädda mig. Hon ringde efter mormor som slängde sig i bilen och kom ner till oss. Min mamma hade vid det tillfället gipsat handleden eftersom hon trillat olyckligt på jobbet. Min mamma slog P.O med sin gipsade hand medan han bara stod och skrattade triumferande. Till slut fick hon honom att lämna huset. För att rädda sig själv lade han in sig på psyk. Han skrev åtskilliga brev till mig där han bad om ursäkt av hela sitt hjärta. 
Tiden efter psyk blev betydligt lugnare med mindre utbrott...och Ja (givetvis) förlät jag honom. Hans nästa attack kom på en fest vi hade. Han hade fått för sig att han skulle "flörta" med en arbetskamrat till mig...när vi stod nere i baren och diskuterade detta blev han så förbannad att han inte tänkte på att Ilkka (och min bästa väninna) stod och såg när han gav sig på mig. Ilkka gick givetvis emellan och ingen av de andra festdeltagarna på ovanvåningen visste vad som hände. Dagen efter skulle Ilkka köra P.O till sin lastbil och hade då stannat på en parkeringsficka och informerat P.O om vad som skulle hända om han någonsin krökte ett hår på mig igen. (Detta har jag fått reda på i efterhand)
Sommaren 2005 ordnade jag en "surprise" party för P.O när han fyllde jämnt. Alla festdeltagare stod och väntade på länge och väl innan han behagade dyka upp. Han stod inför alla och berättade hur mycket han älskade mig för att jag gjort en så trevlig fest för honom. Om jag vetat då vad jag visste en månad senare hade jag ALDRIG bjudit hem alla dessa människor. Ca en månad senare fick jag reda på sanningen om vad P.O sysslade med...och inte var det jobb iallafall. Jag ringde honom en fredagskväll för att få reda på att han ALDRIG skulle komma hem mer. Han hade träffat en mycket äldre dam under ganska lång tid bakom min rygg och nu skulle han bosätta sig med henne. HELA MIN VÄRLD RASADE! inte för att jag älskade honom utan mer för allt jag hade fått utstå...och att det borde ju vara JAG som lämnade honom. Nästföljande veckor var ett helvete...vi kan kalla henne K som i Karltjuv..terroriserade mig med sms om hur bra dom hade det och att dom skulle gifta sig. Min terapi blev att skriva dagbok...jag skrev ner ALLT jag kände och tyckte och tänkte i min lilla blå bok. Petra skrev en lapp hon tyckte jag skulle ha i min bok. Den är inklistrad på första sidan;
Jag kontaktade Ilkka som för tillfället körde i Holland. Han började komma till mig så ofta han var i Sverige. Vi drack kaffe och pratade halva nätterna...jag satt osminkad i "tv tittarbyxor" och bara grät. Ilkka försökte få mig att förstå att INGENTING av det som NÅGONSIN hänt var mitt fel. Han hjälpte mig att lösa mycket av det praktiska som skulle lösas..b.la när P.O vägrade komma och hämta alla sina grejor som han lämnat hos mig.Han fick mig att skratta igen, att tro på livet igen, han fick mig att gå vidare och att bli starkare än någonsin. Han blev och ÄR fortfarnde min hjälte! Jag hade ALDRIG planerat att bli förälskad i Ilkka, det kom helt naturligt samma kväll som P.O äntligen hämtat sina grejor. Det hände i köket..vi skulle kramas och säja Natti natt som vi gjort så många gånger tidigare och han skulle lägga sig i gästrummet. Kramen övergick i en kyss som minst sagt slog undan benen på mig! vi tittade på varandra och båda var nog lika förvånade! detta var kärlek! inte vid första ögonkastet men vid första kyssen! Nu har jag (nog) ÄNTLIGEN hittat rätt!
Tredje gången gillt heter det! och man ska kyssa många grodor innan man hittar sin prins..och nu har jag hittat min!
Ps/den prinsen sov INTE i gästrummet den natten...hehe/Ds
Jag älskar dig
Den kommentaren väckte en tanke
Haha! Det var en rolig lista du fått ihop! Men skönt att du älskar ditt jobb, mycket bättre än KG Hanssons, eller vad säger du? ;-)Mitt svar är MYCKET BÄTTRE än KG Hansson!
För ca 8-9 år sedan arbetade jag på en handelsträdgård som hette KG Hansson...där var man bara säsongsanställd och det tyckte jag var perfekt när döttrarna var små. Kunde man vara hemma med dom när det var påsk- & sommarlov. Mina planer var att stanna där ett par år bara...men Oj vad bekväm man blev. Jag stannade nästan 7 år!! Arbetet var tungt och skitigt, ca 3 mån i sträck från höst till jul stod vi 12 kvinnor tätt intill varandra i en lada utan fönster och planterade tulpanlök på ett löpande band! Inte helt lätt att hålla sams kan jag säja! Efter nyår var det dags att plocka tulpanerna (för hand!) och paketera dom.
Varje vår kom det spännande människor från andra länder för att hjälpa till med just detta. Jag minns speciellt en kille från Australien..han hette Jeff. Vi kom väldigt bra överens och blev nästan bästa vänner på den korta tid han jobbade hos oss. Jag minns vid ett tillfälle vi satt på golvet nedanför packhallen och pausade då han sa till mig; - vad gör du här? jag fattade inte riktigt vad han menade.. - precis som du så jobbar jag, svarade jag. - men du är för bra för att vara här! titta på dig själv...sitter här i ett par skitiga slitna jeans på ett skitigt betonggolv! Du ska inte vara här..du ska sitta på ett fint kontor någonstans och träffa mycket människor! Jag har tänkt mycket på det han sa...kan det ha varit just dom orden som förändrade mitt liv? För när Jeff hade åkt hem och månaderna hade sprungit iväg talade jag om för min chef att jag inte kom tillbaka igen. Just då hade jag inte bestämt vad jag skulle göra istället, men jag kände att jag MÅSTE göra något innan tiden hunnit ikapp mig och jag slutade mitt liv på KG Hansson.
Det jag gjorde var att läsa in tredje året gymnasium. Vilken omställning att sätta sig på skolbänken igen! Men det året var det roligaste jag haft på länge :D och jobbigaste...läsa intensivt samtidigt som man har döttrarna som kräver sitt är inte helt lätt! Till saken hör också att i samma "veva" träffade jag en ny man som jag (tyvärr) släppte in i mitt och döttrarnas liv. (men det är en annan historia)
Efter min "student" började jakten på jobb. Jag var på två anställningsintervjuer på samma dag! Den ena var som restaurangbiträde på Blå Tuppen och den andra var som teamledare på ett stort serviceföretag. Det jag helst ville ha var det jag var minst kvalificerad för..teamledare. Hur som helst när jag kom hem(någonstans ifrån, minns inte var) ett par veckor senare stod det en bukett blommor till mig på bordet. "Grattis till det nya jobbet" jag vågade knappt fråga vilket av dom det var...- Du fick jobbet som Teamledare. Shit jag minns fortfarande hur j'vla glad jag blev! Tack --------- för att du trodde på mig och gav mig chansen! Om det inte varit för den här personen som gav mig chansen för så många år sen hade jag ju inte klivit upp i karriären och suttit på den stolen jag är idag! Det jag vill komma fram till är att allting har en mening.
Om jag INTE slutat på KG Hansson hade jag INTE börjat som Teamledare och då hade jag INTE skaffat jobb till min dåvarande sambo som lastbilschaufför och då hade jag INTE träffat Ilkka eftersom han och min dåvarande sambo lärde känna varandra på det åkeri som dom båda arbetade på vid det tillfället. Och då hadekanskeINTE mitt liv varit så UNDERBART som det är idag!
Summering: Tag chansen! Var inte rädd för förändringar! Tänk om allting faktiskt händer av en anledning?
Bilder lånade från: K.G Hanssons
