För ett år sedan vid denna tiden försökte jag fortfarande förstå den traumatiska händelse som utspelade sig i mitt uterum då min mamma bestämde sig för att lämna mig. Jag kan inte förstå hur fort detta året har gått...och hur ont det fortfarande gör att tänka tillbaka på den dagen. Det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig själv att det var bäst att det gick som det gick. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få höra min mammas röst igen...för att få känna hennes varma mjuka hand i min.

Det är inte alltid helt lätt att vara en sådan person som har väldigt svårt att hålla tillbaka sina känslor. I eftermiddag när jag skulle till sjukhuset för att göra mammografi välde mina känslor över mig...helt utan förvarning. Som en lavin jag inte kunde stoppa. Från att ha varit hur glad som helst...fick jag fullständig panik när jag skulle köra in i parkeringshuset vid sjukhuset. Jag fick ett tryck i bröstet så jag knappt kunde andas, ont i hjärtat och försökte verkligen hålla tillbaka mina tårar. Men det gick inte...jag satt där som en fån i bilen och visste inte var jag var...eller varför jag var där. För ett ögonblick var jag ett år tillbaka i tiden och skulle bara gå upp och hälsa på mamma på sjukhuset...som jag gjorde varje dag efter jobbet. När jag insåg att det inte var därför jag skulle parkera kom dessa känslor som inte gick att stoppa.

Den första jag kom för mig att ringa var min arbetskamrat. Fråga mig inte varför jag valde just henne...när det finns så många andra jag kunde ringt. Men någonstans känner jag  en enorm styrka i att höra hennes röst. Kan inte förklara varför faktiskt...men det har alltid varit så. Som den känslomänniska jag är låter jag känslorna styra mitt liv och därför verkade det logiskt att ringa just henne i det ögonblicket. Hon stöttade mig genom hela processen att bestiga detta enorma berg som plötsligt hade uppenbarat sig. Jag steg in på sjukhuset och gjorde min mammografi och ingen verkade se på mig vad jag just genomlidit. Jag sprang ut från sjukhuset utan att blinka eller tänka när jag väl var klar. Sedan ringde jag min äldsta dotter och pratade med henne hela vägen ut från parkeringshuset.

När jag nu tänker tillbaka på händelsen tycker jag det är lite läskigt. Var kommer alla dessa känslor och tankar ifrån? Hur kan en människa bara helt plötsligt bli så vansinnigt ledsen. Det finns personer som alltid håller en jämn linje...som aldrig blir oerhört ledsna, oerhört glada eller oerhört arga. Dem bara är...på nåt sätt. Hur klarar man det? Att bara vara...Å andra sidan heter det ju att om du aldrig varit riktigt ledsen kan du heller aldrig vara riktigt glad! Och eftersom jag är en känslomänniska måste det ju vara min filosofi.

Jag är en sån person som mycket väl kan bli ledsen om någon annan i min närhet är ledsen. Spelar ingen roll om jag känner personen eller inte...jag kan gå i en affär och se någon stå och gråta...en person jag overhuvudtaget inte känner...och då måste jag verkligen behärska mig för att inte sympati gråta. Hm...men faktiskt när jag tänker efter så föredrar jag nog att vara en känslomänniska. Tänk så mycket man missar annars...om man aldrig någonsin bryr sig eller ger utlopp för sina känslor menar jag.

Idag skulle min mamma blivit 69 år. Nu blev det inte så...och ibland kan jag inte fatta var tiden har blivit av. Jag är nästan aldrig på minneslunden för att sörja henne...ibland har jag dåligt samvete för det. Men jag känner att hon finns överallt...och därför behöver jag inte åka dit för att sörja. Eller sörja är fel ord...för visst sörjer jag henne, varje dag...men samtidigt är jag lycklig...ja det låter helt sjukt jag vet...men jag är lycklig för att jag känner att HON är lycklig! och det är denna känslan jag har med mig varje dag när sorgen kommer över mig.

Lilla älskade mamma...jag överlever detta! när jag var yngre tänkte jag alltid; - vad skulle jag göra utan min mamma? hur skulle jag överleva? men man gör det..på ett eller annat sätt måste man ju..för det finns ju faktiskt människor kvar på denna jord och i denna värld som behöver mig mer än min mamma. Och det är så jag måste tänka när det blir svårt...min mamma har det bra där hon är nu. Och vet ni...jag tror att hon är precis där hon vill vara!

---

Dansa på lilla mamma! och njut av din födelsedag! Jag älskar dig! och någongång kommer vi att dansa tillsammans igen! <3

 

Man försöker vara stark....varje dag..försöker tänka positiva tankar. Men ibland kommer man på sig själv...när man minst anar det...kan vara mitt i ett skratt...mitt i en diskussion på jobbet...utan förvarning dyker tankarna upp...varför just min mamma? varför just nu?

Ibland känner jag mig så fruktansvärt egoistisk..när jag ser glada kvinnor i min ålder som går och julhandlar med sin mammor...mammor som säkert är mycket äldre än vad min mamma blev...då tänker jag; - jag har ingen mamma att julhandla och skratta med! -gå du där med din mamma bara, vem bryr sig?! - din mamma kommer också att dö en dag! Eller när min man säjer att han saknar sin mamma som flyttat till spanien på äldre dagar..då tänker jag; - du har ju iallafall en mamma som lever! Observera att jag TÄNKER dessa tankar! jag skulle aldrig någonsin säja något till någon! det är det jag menar med att dessa tankar är egoistiska. Aldrig någonsin skulle jag önska livet ur någon...bara för att någon annan skulle få uppleva den sorg och saknad jag känner efter min mamma.

Men det är svårt att förklara...det känns orättvist att det var just min mamma...och den känslan kan jag inte stoppa. Det hjälper inte hur mycket jag än försöker trösta mig med att hon har det bättre nu..hon slapp lida...hon slapp bli gammal och bortglömd...hon gick i rätt tid och medan hon fortfarande hade sin värdighet. Jag försöker vara stark...varje dag och gömma mina känslor men ibland är det helt omöjligt! Jag bryter ihop för minsta lilla och säjer till min stackars man som får trösta mig gång på gång; - jag måste få ut alla tårar innan julafton..så jag inte förstör julen för alla. Vet ni...detta är första julen någonsin sedan jag föddes för 43 år sedan som jag ska vara UTAN min mamma på julafton. Självklart kommer jag att klara mig och njuta av julen...för det vet jag att min mamma hade velat. Hon älskade julen...och det gör jag med!

Jag har så mycket att vara tacksam för...en underbar man som köper "lakko pipo" bara för att överraska mig för att han vet att jag älskar det! två underbara döttrar som jag är så stolt över! de har fått det bästa utav både mig och sin mormor...och med det menar jag att de har fått mitt lugn och logiska tänkande...men sin mormors nyfikenhet och oräddhet! Min kloka svärson sa vid ett tillfälle när min mamma, jag och mina döttrar satt i soffan tillsammans; -det är helt sjukt att se er allihop tillsammans...ni är som samma person fast i olika ålders faser i livet! Det har jag tänkt på många gånger sedan dess...om han visste vad rätt han har! för precis så är det. Och jag hoppas innerligt att vi allihop tar lärdom av varandras positiva och negativa egenskaper.

För varje tomte som kom på plats i vårt hem idag..svalde jag en klump av tårar och tankar. Inte förrän jag hängde den virkade tomten på plats (den som min mamma virkat till mig) började tårarna rinna. Jag förbannar mig själv och dessa jävla tårar som aldrig kan sluta rinna!! Helt ärligt vet jag inte om jag hade klarat detta om det inte varit för min man. Han är den mest omtänksamma förstående människa som finns. Han kan alltid vända mitt tårfyllda ansikte till ett leende ansikte istället! Häromkvällen hade han gjort ägg & räkmackor till oss...när jag tittade på tallrikarna hade jag två smörgåsar med räkor och han hade bara en med räkor..den andra hade han bara ägg på. När jag fråga varför svara han att räkorna räckte bara till tre smörgåsar. Och då fick jag alltså två...snacka om kärlek! Jag envisades med att vi skulle dela på min macka med räkor och hans med bara ägg..efter lite tjat gick han med på det. Och då slog det mig! Det är därför JAG älskar dig och DU älskar mig! för DU är så omtanksam och generös! och JAG är så omtänksam och rättvis! 

Fortfarande kan jag höra min mammas ord...hon sa dem för många, många år sedan...långt innan jag och min man ens hade blivit ett par. Hon sa; - Varför har du inte en sån man? du skulle ha det så bra med en man som han?!

Och tänk mamma...än en gång hade du rätt! han är mannen i mitt liv! han är min lycka! för alltid! och du kan känna dig helt lugn...jag är trygg nu. Precis som du mamma...men du är DÄR och jag är HÄR! men vi ses igen..en dag! det är jag säker på! Älskar dig mamma! <3  

     

     

Inatt kunde jag absolut inte somna om...vaknade vid 01.30 och bara låg och tänkte..massa konstiga tankar om varför det blev som det blev med min mamma. Man tror att man har bearbetat saker men sen dyker det upp vid de mest konstiga tillfällen.

Vi avslutade en underbar dag och kväll i Juli månad med att skriva meddelande till min mamma på kinesiska lyktor. Sedan gick vi ner till bryggan och släppte lyktorna! resultatet ser ni här...i denna lilla film min dotter Hannah fixat! Det var en underbar syn när lyktorna svävade iväg! det måste nästan upplevas! Någonstans inom mig kände jag att mamma tittade ner på oss där vi stod och trängdes på bryggan..att hon skrattade och sa - Haha ni e inte riktigt "kloga" (kloka)

För ett par veckor sedan fick jag ett mindre roligt besked med ett brev på posten...ni vet hur man åker iväg på den sedvanliga cellprovskontrollen och sedan tänker man inte på det mer. Det gjorde jag inte denna gången heller..inte förrän jag kom hem en Onsdag för ca 14 dagar sedan och det låg ett brev från Hbg lasarett. Överst i brevet låg ett blått papper där det stod nåt om att jag skulle dit den xxx kl xxx...jag tänkte för mig själv - Äh nu har dem nog blandat ihop det lite...jag har ju redan gjort min kontroll?!

På nästa papper stod restriktioner om vad jag INTE fick göra efter ingreppet; inga fysiska ansträngningar, tampong, bad eller samlag ska på ca 3-4 veckor. Inte ens nu förstod jag vad som stod på...och började titta om det verkligen var mitt namn på brevet.

Underst låg ett brev där det stod: Bästa Eva! Cellprovet som togs vid Ditt besök på barnmorskemottagningen har visat cellförändringar.

Och det är alltså här mina negativa tankar kommer in i bilden...det spelar ingen roll hur mycket jag läser om cellförändringar...hur vanligt förekommande det är...och att det inte behöver innebära att dem är av allvarlig natur osv..så finns tankarna där hela tiden..men tänk om? ja tänk om just jag? min mamma har ju haft cancer i underlivet och opererat bort berörda delar och blivit fri från det? men tänk om just jag inte blir det?

Det som nog stör mig mest är den här eviga väntan...tills det är dags att utföra det dem kallar konisering och sedan ytterligare väntan för att få reda på exakt vad mina förändringar beror på.

OCH kom nu inte och säj att det går nog bra ska du se! för det hjälper inte ett dugg i mitt fall...tyvärr..för det enda jag just nu kan konstatera är att det hade varit bättre om jag inte haft några förändringar överhuvudtaget!!

Såååå skönt att få skriva av sig skiten...tack för ordet!


Bild lånad av www.karolinska.se

Ett annat alternativ kan ju vara att man är utarbetad och VERKLIGEN behöver semester! men snart börjar ju nedräkningen..hehe..och jag har faktiskt insett mina begränsningar och plockat ut en "flexdag" imorgon...och kan istället "ladda batterierna" lite inför midsommarafton!

I Lördags var vi i denna lilla butik för att prova ut bröllopsklänning. Så himla duktig och trevlig kvinna! Jag hann inte mer än in så visste hon precis vad jag skulle ha för klänning! Det blev raka motsatsen till den klänning jag trodde jag ville ha..lite komiskt faktiskt. När jag försökt visualisera min klänning för mig själv har jag sett: halterneck, den skulle vara vit, inget släp och absolut ingen utställd modell med en massa rysch & pysch.

Den klänning jag nu beställt (och spräckt bröllopsbudgeten med..hehe) är en dröm! ja...jag vet lite töntigt uttryck..men den är en dröm..hon visste precis vad jag skulle ha och vad jag passade bäst i! och hon hade helt rätt..det blev den första klänningen jag provade som jag fastnade för! jag riktigt kände att vi hörde ihop...hehe..om man nu kan höra ihop med en klänning?! det spelade ingen roll vad jag provade efter den..ingen satt lika bra..och ingen kändes lika rätt! Min äldsta dotter och tillika tärna sa; - mamma, ta nu den klänningen även om den är dyr! det är din dag! och du ska se ut som en prinsessa..vi kan istället köpa billigare klänningar till mig och lillasyster! Fattar ni vilken omtänksam ung dam min dotter är? det måste vara något hon ärvt av mamma?? hahaha...

---

Glädjen jag kände i Lördags förvandlades idag till sorg och oro...jag skickade i vanlig ordning ett sms till min mamma för att höra hur det var med henne. Sedan i höstas har hon haft extremt ont i magen, för ett par veckor sedan tog hon sig äntligen i kragen för att gå till doktorn och kolla vad det var..dom trodde då att det bara var en inflammerad knuta på tarmen. Min mamma fick medicin som skulle ta bort infektionen...tyvärr har det inte hjälpt..så de senaste dagarna har hon istället ätit morfin för att döva smärtan.

Idag fick jag beskedet att det nog är något värre än en infektion..och denna veckan går min mamma på en konstig diet för att hon på Fredag ska genomgå något som heter koloskopi. Tydligen ska dom först gasfylla tarmarna för att sedan köra upp en kamera (där man helst inte vill ha den..) för att kontrollera vad knutan egentligen är. Då kommer ju genast alla dumma tankar man helst inte vill ha...tänk om..hon fått tillbaka sin cancer...tänk om...min mamma inte finns hos mig på min stora dag...tänk om...det händer henne något...då har jag ju ingen.

Tror jag får sätta mig och läsa texten om positiva tankar som jag uppmanade alla andra att läsa häromdagen..annars är det lätt att alla svarta tankar tar överhanden. Och det FÅR dom INTE för det har JAG bestämt!

           
 
      (teknikens under...hahaha..)