Den 1 Nov 2012 fick jag ett meddelande att min pappa drabbats av en blödning i hjärnan...sedan dess har vi hoppats att han på något sätt ska kunna ta sig tillbaka till att bli sitt "gamla jag". Tyvärr drabbar detta väldigt olika på olika personer och för min fars del verkar det bli bestående men på talet och vissa kroppsliga funktioner. I övrigt har han inga problem att förstå när man pratar med honom och han är fortfarande väldigt rörlig. Min bror brukar spela bordtennis med honom på de korttidsboende han befinner sig just nu. Och min far älskar det! 

 

Det gör ont i mig när jag tänker på att han bara är sjuttio år och nu eventuellt måste tillbringa sina sista år på ett permanent vårdboende. Men valmöjligheterna ser tyvärr ganska bistra ut just nu. Och vi måste tänka på vad som blir bäst för far. Han skiner upp som en sol varje gång han får komma hem till sin lägenhet och sitta vid sitt köksbord och bläddra bland reklamen. Eller sitta i sin älskade fåtölj inne vid tvn med benen lite lojt uppslängda på fotpallen. Man skulle önska att det fanns fler valmöjligheter i vårt välfärdssamhälle. Man skulle önska att det fanns en dundertablett han kunde ta så han blev den person kroppsligt som han är själsligt. Men tyvärr så är det bara i min naiva hjärna det fungerar så.

 

Nu måste man återigen vara den vuxna som tänker logiskt och gör det som står skrivet i livets handbok att man ska göra i dessa situationer. Men helt ärligt börjar jag tröttna på denna "livets handbok" varför finns det aldrig några valmöjligheter som skulle passa mig?! Varför måste människor man är  beroende av dö i förtid eller bli sjuka i förtid? Detta skapar bara en massa ångest och konstiga funderingar i hjärnan på mig...vad ska hända nästa gång? vems tur är det nästa gång? är det ens lönt att vara glad...eller är det lika bra att man är förberedd? Och jag är en person som tyvärr bär hela världens lidande på mina axlar. Och livet har format mig till att alltid vara beredd på det värsta. Att aldrig ta ut glädjen i förskott. 

 

När jag tittar tillbaka på mitt liv såhär långt kan jag känna att jag har väl haft min beskärda del av trauman. Och nu finns det många som tänker: Åh det finns dem som har det mycket värre! Och absolut det håller jag med om! men om jag någongång någonsin bara skulle få tänka på MIG så tycker JAG att jag haft min beskärda del.

 

Min mor sa alltid; "har man en glad dag så nog fan regnar det!" jag är benägen att hålla med henne...

 

Tolka nu inte detta inlägg på fel sätt...jag har så mycket i min omedelbara närhet att vara tacksam för. Min underbara man som alltid vet hur han ska få mig att skratta...mina underbara döttrar som kan läsa mina innersta tankar utan att jag behöver säja något...mina döttrars underbara respektive som jag litar på alltid tar hand om mina flickor på bästa sätt och som är som de söner jag aldrig fick. Och det finns även en liten hund som ger mig så mycket kärlek att jag nästan drunknar i den ibland.

 

Tack för att Ni finns <3