Nu är det plötsligt sen
Äldsta dottern Hannah flyttade ju till Göteborg i januari 2009 för att hon skulle läsa på universitet och hennes pojkvän hade business att utföra där…och imorgon går flyttlasset igen. Denna gång är det yngsta dottern Petra som flyttar… och bli nu icke förvånade men även hon flyttar till Göteborg! Vad är det med denna stad som ”tar” mina döttrar ifrån mig?? Är det alla otaliga Lisebergs besök när de var små som gör det? Någon slags hemlig konspiration?! Eller är bara den logiska förklaringen att det finns ett universitet där… Petras pojkvän ska läsa där och givetvis ville dottern inte bo kvar i Skåne då. Det måste ju en stackars mamma förstå. Jag får istället leva på hoppet att om 3 år när både Petras pojkvän och Hannah tagit examen går flyttlasset igen… MOT SKÅNE!
Ärligt talat har jag haft mina stunder då jag sett fram emot den här dagen. Då jag fantiserat om allt jag ska göra sen. Sen när barnen klarar sig själva och flyttar. Stunder när jag varit trött och sliten och kunde gjort vad som helst för att få sovmorgon eller kunna komma hem från jobbet utan att ha två små barn som klänger, pratar i mun på varandra och tjatar om middag.
Nu är det plötsligt sen… och jag kan stundtals få panik när jag tänker på det… plötsligt är båda mina små töser utflugna ur boet! Självständiga, starka individer som vet vad de vill!
Nu är plötsligt sen, och jag kommer att ha oceaner av tid jag inte haft förut,( inte för att mina döttrar varit speciellt tidskrävande) jag har bara mig själv och en till att tänka på, och han är ju en väldigt självgående man som dessutom är ute och flänger med en lastbil på vardagarna. Så vad ska jag då göra av tiden?
Jo jag ska kolla vad mina så plötsligt stora töser har för sig i denna stora stad. Följa dem på Facebook, läsa deras bloggar, ringa och smsa stup i kvarten. Åka till Göteborg så fort det finns tillfälle med bilen full av saker som jag bara måste skämma bort dem med!
Jag som alltid varit så upptagen och utmattad av mitt arbete, jag som ofta känt att jag aldrig riktigt räckt till och fått dåligt samvete om jag inte varit tillräckligt rättvis. Vad ska jag nu grubbla på? Vem ska jag nu sucka och beklaga mig för? Mitt i allt känner jag en frustration över att min mamma avled i våras… jag menar alla dessa år jag nästan prioriterat min mammas behov framför mina egna och döttrarnas… och nu? När jag hade haft all tid i världen att ägna åt min mamma så finns hon inte mer?!
Det är som om jag vill spola tillbaka tiden. Allt jag inte gjorde som är för sent att göra nu, allt jag gjorde som blev fel.
Nu när det är plötsligt är sen skulle jag kunna ge nästan vad som helst för att kunna spola tillbaka tiden och bara en gång till få sitta i soffan framför Disneydags och äta chips och dricka läsk, eller läsa Emil i Lönneberga och Långt ner i dala tills jag somnar av utmattning.
Allt har sin tid och nu är det en ny tid i mitt liv, jag ska hitta en ny roll och plats här i livet som jag inte riktigt kan förstå ännu, jag lever under nya förutsättningar nu som är så ovanliga för mig som spenderat halva mitt vuxna liv med att finnas till hands och fostra mina döttrar. Men det där med att finnas till hands kan ni nog aldrig växa er ur… för det kommer jag ALLTID att göra. När helst ni behöver mig!
Och hemligheten är; jag är så stolt över er! Att ni båda vågar ta det steg jag själv aldrig vågade ta! Nämligen att flytta så långt bort från mamma!
Jag älskar er
"Långt ner i dala där björka står vit
där kommer en kråga å släpper en skit
Då skyndar sej Kålle me gaffel och kniv
han pipprar å saltar å tar sig en bit"
Ensamma mamman Cecilia Torudd/Bulls
