Ibland känner man sig ganska hjälplös som mamma...det finns INGENTING man inte skulle kunna göra för sina barn.

Varken när dom är små eller stora. Ibland kan man inte hjälpa dom...och det är då känslan av maktlöshet infinner sig. Idag har båda mina döttrar gråtit i telefonen av helt olika anledningar...problemen kan i det stora hela ses som väldigt små problem men för dom är det berg som ska bestigas. Det är då det är viktigt att finnas där...att lyssna..att trösta...att "peppa" dom...att komma med goda råd som inte ska ses av dom som uråldriga...att påminna dom om att mamma har inte ALLTID varit 40 år jag har faktiskt också varit ung...hehe.

Jag minns; en av döttrarna hade det inte helt lätt i lågstadiet, hennes såkallade bästisar älskade att säja att hon fick vara med dom på "rasten"...när dom väl kom ut sprang alla och gömde sig och hon hittade inte dom. Det dom aldrig visste var att dottern var ledsen över detta varje gång det hade hänt...hon kunde aldrig förstå varför dom gjorde så?! det kunde tyvärr inte jag heller så jag hade inget bra svar på den frågan. Då infann sig maktlösheten...men när detta pågått länge nog var det JAG som smög upp till skolan och låg och kröp ibland buskarna för att "ta dom på bar gärning"...haha så dumt! när jag tänker på det nu får det mig att framstå som en fullständig idiot!! tänk om lärarna sett mig smyga omkring   i buskarna...hur skulle f'n skulle jag förklara det?! Och vilken TUR att dom inte sprang och gömde sig för dottern just denna gången! hur kul hade det varit för dom om en tokig mamma hoppat fram ur buskarna för att jaga efter dom...haha kunde ju blivit en traumatisk skada för livet på dom stackarna..

Jag minns; en ny flicka började i klassen och blev kompis med min dotter...tyvärr skulle då genast den "kompis" som dottern redan hade försöka "bräda" dottern. Det lyckades bra eftersom min dotter tror gott om alla människor innan de bevisat motsatsen. Alla tre flickorna skulle "sova över" hos oss. Jag fixade och donade med chips och läsk för att alla skulle trivas riktigt bra. Jag var den "exemplariska" mamman. Ända tills flickorna (alla 3) hade krupit ner i bäddsoffan och skulle försöka sova. Det tisslades och tasslades och fnittrades precis som flickor gör. Plötsligt hörde jag inte dottern röst mer...jag smög fram till trappan för att lyssna (ja, sån är jag!) då hörde jag hur "kompisen" låg och tjatade på dottern:
- kan inte du gå upp och sova hos din mamma...istället.? för jag och ****** skulle faktiskt vilja ligga här själv.
När jag hade hört det upprepade gånger och hörde att dottern började snyfta men inte sa något tillbaka...fick jag nog!
Jag klampade ner för trappan som värsta "bocken Bruse" och sa högt och tydligt: - Varför får INTE ****** ligga här?? det är faktiskt hemma hos henne NI är?? om NI tycker att hon är ivägen och vill vara för ER själv kan jag gå upp och ringa till ERA mammor så kan dom komma och hämta ER så kan NI sova hos varandra istället!  Stackars flickor..kan jag tänka idag...men det gick bra iallafall..dom somnade alla tre som bästa vänner. (vad dom sen sa till sina mammor om saken när dom kom hem följande dag...förtäljer inte historien.)

När döttrarna blev äldre var det helt andra problem jag försökte hjälpa dom med...små barn små problem...heter det ju.

Jag minns; när dottern hade en pojkvän som stannat i just pojkåldern. Han älskade att reta gallfeber på henne genom att "strula" (heter det tydligen?!) med andra tjejer. När han gjort det tillräckligt många gånger och dottern ändå INTE ville inse sanningen satte vi oss i bilen och körde hela vägen in till stan för att hon skulle få se det med egna ögon...haha tramsigt jag vet. Väl framme sprang bägge döttrarna in på "knutpunkten" med kompisar på släp för att kolla upp vad han höll på med. Mamma fick snällt stanna i bilen jag hade ju tv tittarbyxor och håret i knut. När det dröjt väldigt länge blev jag klart orolig och gick in ändå. Där stod dom och gapade och skrek..jag gick emellan och efter många om och men fick jag med mig döttrar & kompisar ut i bilen igen. Herregud jag måste ha framstått som en "nattvandrare"..haha.

Som ni förstår finns det alltså INGENTING jag inte skulle kunna göra för mina döttrar...men jag MÅSTE försöka låta bli. Jag kan inte längre följa min modersinstinkt så fort den säjer; KÖR!! SÄTT DIG I BILEN OCH KÖR!! om det så bara är 2 mil bort för att hjälpa loppan eller 20 mil för att hjälpa smulan SÅ MÅSTE DU KÖRA NU!! "rädda Joppe! död eller levande!" (haha..tyckte om det barnprogrammet.) Dom måste få rida ut sina egna stormar...dom måste få ha sina dalar och toppar. Dom måste få känna hur det känns att leva i verkligheten och lära sig att livet är inte "räkmacka" hela tiden.  

"För den som aldrig varit riktigt ledsen kan heller aldrig känna riktig glädje" det är den bittra sanningen.

                                   Men i mina ögon kommer Ni aldrig att bli större än såhär;

                                                                   Älskar er