Ringar på vattnet

Idag hände en sak som jag personligen inte tänkte så mycket på just då...men som gör mig varm i hjärtat när jag tänker på det nu.

Jag var i en matbutik med min dotter och skulle handla. När vi kom fram till kassan tog jag upp mitt "medlemskort" för att vi skulle dra det i kassan. I denna butik får man ju 12 % rabatt på all frukt & grönt. Kassabiträdet frågade då kvinnan framför oss om hon hade medlemskort med tanke på hur mycket grönsaker hon hade handlat. Kvinnan svarade att nej tyvärr det hade hon inte hunnit fixa ännu...jag har varit på väg att skaffa ett länge nu men det kommer alltid annat emellan.
Kassabiträdet svarade; tyvärr har jag heller inget som ligger här som jag kan dra till dig. Då sa jag (spontan som jag är) - Men vi kan dra mitt medlemskort? visst gör det...sa hon i kassan.
Kvinnan med alla grönsaker såg nästan chockad ut och sa: Får jag din bonus då?! Klart du får sa jag och drog mitt kort!
Sedan tänkte jag inte mer på det..utan gick runt bandet och väntade på dotterns varor. Kassabiträdet berättade för kvinnan att det nästan blev 50 kr hon fick i rabatt tack vare kortet.

Det som hände sedan är det jag tänker på och blir varm i hjärtat av. När kvinnan stod framför mig och packade ner sina varor sa hon till sitt barn;
- hörde du vad mycket rabatt vi fick för att vi fick låna den snälla personens kort?
- äh sa jag det var väl inget. Nästa gång är det kanske jag som behöver hjälp.
- jo sa hon...jag tyckte det var fantastiskt gjort av dig. Och det är så sällan sånt händer...att någon är snäll och generös mot en främling. Och det är sånt som ger "ringar på vattnet" för tack vare att du nu var så snäll så kommer jag i min tur att låna ut mitt kort när jag har skaffat ett om någon behöver det. Och jag är helt övertygad om att du kommer att få tillbaka på ett eller annat sätt! Så återigen tusen tack och ha en trevlig kväll!

Inte förrän nu gick det upp för mig att hon har rätt...för mig var det en spontan handling och jag tvekar aldrig om jag kan hjälpa en medmänniska. Jag tillhör även den kategorin människor som många kan irritera sig på därför att jag gärna låter någon gå före i kön om den personen bara köpt 1 liter mjölk och har bråttom. Mig behöver man inte ens fråga...jag erbjuder personen att gå före. Varför? jo för jag tänker...nästa gång är det kanske jag som behöver det.

Så är det inte dags nu för oss människor att släppa lite på våra principer och börja sprida lite glädje och medmänsklighet omkring oss istället! Börja redan imorgon. Sträck ut din hand till en medmänniska och gör en god gärning! jag lovar...ni kommer att må så mycket bättre!


Livets handbok...finns den?

Den 1 Nov 2012 fick jag ett meddelande att min pappa drabbats av en blödning i hjärnan...sedan dess har vi hoppats att han på något sätt ska kunna ta sig tillbaka till att bli sitt "gamla jag". Tyvärr drabbar detta väldigt olika på olika personer och för min fars del verkar det bli bestående men på talet och vissa kroppsliga funktioner. I övrigt har han inga problem att förstå när man pratar med honom och han är fortfarande väldigt rörlig. Min bror brukar spela bordtennis med honom på de korttidsboende han befinner sig just nu. Och min far älskar det! 
 
Det gör ont i mig när jag tänker på att han bara är sjuttio år och nu eventuellt måste tillbringa sina sista år på ett permanent vårdboende. Men valmöjligheterna ser tyvärr ganska bistra ut just nu. Och vi måste tänka på vad som blir bäst för far. Han skiner upp som en sol varje gång han får komma hem till sin lägenhet och sitta vid sitt köksbord och bläddra bland reklamen. Eller sitta i sin älskade fåtölj inne vid tvn med benen lite lojt uppslängda på fotpallen. Man skulle önska att det fanns fler valmöjligheter i vårt välfärdssamhälle. Man skulle önska att det fanns en dundertablett han kunde ta så han blev den person kroppsligt som han är själsligt. Men tyvärr så är det bara i min naiva hjärna det fungerar så.
 
Nu måste man återigen vara den vuxna som tänker logiskt och gör det som står skrivet i livets handbok att man ska göra i dessa situationer. Men helt ärligt börjar jag tröttna på denna "livets handbok" varför finns det aldrig några valmöjligheter som skulle passa mig?! Varför måste människor man är  beroende av dö i förtid eller bli sjuka i förtid? Detta skapar bara en massa ångest och konstiga funderingar i hjärnan på mig...vad ska hända nästa gång? vems tur är det nästa gång? är det ens lönt att vara glad...eller är det lika bra att man är förberedd? Och jag är en person som tyvärr bär hela världens lidande på mina axlar. Och livet har format mig till att alltid vara beredd på det värsta. Att aldrig ta ut glädjen i förskott. 
 
När jag tittar tillbaka på mitt liv såhär långt kan jag känna att jag har väl haft min beskärda del av trauman. Och nu finns det många som tänker: Åh det finns dem som har det mycket värre! Och absolut det håller jag med om! men om jag någongång någonsin bara skulle få tänka på MIG så tycker JAG att jag haft min beskärda del.
 
Min mor sa alltid; "har man en glad dag så nog fan regnar det!" jag är benägen att hålla med henne...
 
Tolka nu inte detta inlägg på fel sätt...jag har så mycket i min omedelbara närhet att vara tacksam för. Min underbara man som alltid vet hur han ska få mig att skratta...mina underbara döttrar som kan läsa mina innersta tankar utan att jag behöver säja något...mina döttrars underbara respektive som jag litar på alltid tar hand om mina flickor på bästa sätt och som är som de söner jag aldrig fick. Och det finns även en liten hund som ger mig så mycket kärlek att jag nästan drunknar i den ibland.
 
Tack för att Ni finns <3 
 
 
Jag och far på hans 70 årsdag <3

Välkommen År 2013


Home


Crying Out Your Name


Det är en Gärdsmyg som smyger omkring i uterummet

Ikväll när jag kom hem från jobbet satt det än en gång en liten fågel i uterummet...idag tog jag mig tid att studera den lite närmare. Och kom fram till att det är en liten gärdsmyg som hälsar på! 
 
Precis som tidigare tar jag det som ett tecken från min saknade lilla mamma. och efter att ha läst på litet om denna lilla fågel är jag ännu mer övertygad om att hon är inblandad...
 
Det latinska namnet på vår näst minsta fågel (kungsfågeln är något mindre), Troglodytes troglodytes, betyder ”den som smyger ut och in i håligheter” och det är mycket träffande. Det svenska namnet associerar till stengärdsgårdar – i sådana, i rishögar och rotvältor kilar den omkring och gör sig ofta tillkänna med ett ljudligt knäppande och smattrande läte. Själva sången är förbluffande stark för att komma från en så liten varelse och gärdsmygen sjunger även nu på hösten och vintern.
 
Lyssna: Gärdsmyg (Troglodytes troglodytes)
 
Rishögar och täta buskar väljs som boplats och hanen bygger flera bon som honan får välja mellan.
Bobyggnadskonsten är anmärkningsvärd: han flätar förhållandevis stora bollar av mossa, löv och kvistar med runt ingångshål på sidan. Kullen består av 6-7 ungar och ofta kläcks ytterligare en kull. Honan ruvar ensam, men när den andra kullen är på gång flyttar hanen och de äldre ungarna in i ett av de ”oinredda” i närheten. 
 
Givetvis läste jag även i min bok om "djurens språk" vad den lilla Gärdsmygen vill berätta för mig...och visst fick jag mig en tankeställare...
 
 
På bilden ser ni den lilla smygaren i mitt uterum..och ett urklipp om vad den försöker säja mig

2012-10-03

Idag är det min födelsedag och som vanligt förväntade jag mig inget speciellt av dagen. Men överraskningarna har verkligen avlöst varandra! 
 
Det började redan imorse på jobbet med ett uruselt utfall på bokslutet...men det var inte det jag skulle berätta. När jag satt där djupt försjunken i mina siffror så hör jag hur två underbara teamledare börjar sjunga för mig i korridoren!! Dessa fantastiska människor skulle jag aldrig klara mig utan i mitt arbetsliv! denna fina present fick jag av dem!
 
 
 
När jag kom hem från jobbet var det en himla röra på köksbordet med gamla papperspåsar?! och dessa låg inte där imorse...det visade sig att det var min älskade man som varit hemma en snabb sväng och förberett detta!! min man vet verkligen vad jag vill ha! En sovande Buddha och 2 kg lakritspipor!! Tjohoo <3
 
 
Givetvis stoppade jag munnen full med lakritspipor...och just då ringde det på dörren! jag kunde inte säja många ord när jag öppnade...hahaha Det var ett blomsterbud!! med en underbar bukett och choklad. På det lilla kortet stod: Grattis på födelsedagen müm! Önskar Hannah & Björn Petra & Payam
Om ni visste hur mycket ni fyra betyder för mig!! Det går inte en dag utan att jag önskar er all lycka som finns här i världen! Ni är mina speciella människor och jag älskar Er! <3<3<3<3
 
 
 
 

Minnen 2012-08-29

Idag är det ett år och fyra månader sedan du lämnade mig. Små små spår hittar jag efter dig överallt...som kommentarer du lämnade här på min blogg. Dessa spår gör mig glad och ledsen på samma gång...eller jag vet inte...men DU vet hur jag menar. DU förstod alltid hur jag menade när jag sa eller gjorde något.
 
Älskar dig.
 

När en stjärna faller...

 
 

stjärnan faller och en människa dör
du står maktlös undrar hur man gör
varför har ingen pratat om
den känslan som nu river och förgör

se på den som inget annat har
än tomheten som något lämnat kvar
vad gör man då med dagarna och
frågorna som väntar på ett svar

å tid att stanna
å tid att lämna
å tid att förstå
jag kan känna
slutet komma
men stannar ändå
å tid att välja
å tid att följa
å tid att få gå
jag kan känna
marken skälva
men går här ändå

när en stjärna faller
när en stjärna faller och någon…

väntar du ett under någonting stort
står du där och undrar vad du gjort
eller gömmer du dig från alltihop och
tänker jorden snurrar alltför fort
när en stjärna faller

å tid att stanna…

när en stjärna faller
när en stjärna faller och någon
dör en stjärna faller någon föds

 

Längesen jag var såhär sjuk

Natten till onsdagen vaknade jag för att gå på toaletten...utan förvarning kräktes jag som en galning. Hela natten sprang jag på toa och kräkte. Inga andra symptom...inget illamående...inget magknip.

På morgonen hade jag fått feber och kräkte igen..men fortfarande inga andra symptom. Hela dagen igår sov jag...kunde inte äta eller dricka...bara sova. Mot kvällen var jag så fruktansvärt svag men kräktes åtminstone inte mer.

Mitt största problem när jag blir sjuk är mitt dåliga samvete för att jag inte kan gå till jobbet...jag hatar när jag blir sjuk och inte kan jobba. Vet inte varför jag alltid ska tänka mer på alla andra än mig själv. Jag menar..ingen är oumbärlig? mitt jobb står inte och faller om jag inte är där några dagar? Tänker på alla de stackare som är långtidssjuka och lika ambitiösa som jag. Hur dåligt måste inte de må av att behöva vara hemma...när de kanske mest av allt bara vill gå till jobbet men inte kan. Det kan ju faktiskt skapa lite panikångest som gör att man kanske inte tillfrisknar snabbare precis.

Nej jag måste sluta upp dessa destruktiva tankar och börja tänka mer på mig själv! inse att jag faktiskt också betyder något. Och att min hälsa går för jobbet! Idag ska jag ta hand om mig själv och försöka dricka mycket så jag får tillbaka min styrka...och så fort mitt dåliga samvete kommer ska jag motarbeta dessa tankar och säja till mig själv: Ta hand om dig själv nu Eva...du har faktiskt bara ett liv! var rädd om det!





Vila i frid min trogna älskade vän

Idag när detta inlägg publiceras är du borta...för alltid. Och detta brev till dig min älskade vän skrev jag när du fortfarande levde...när du fortfarande låg i din korg på din favoritplats under tvn. Jag skrev det med sorg i mitt hjärta och med tårarna rullande ner för kinderna.

Du föddes i augusti 1996...och det var inte vi som valde dig..du valde oss. På den kennel där vi hämtade dig var du den första lilla valp som kom fram till oss. Med stora nyfikna bruna ögon studerade du oss. och jag älskade dig från den stunden. I bilen hem satt jag med dig i famnen och vi bestämde att ditt namn skulle vara Pepsi.

Detta är nu snart 16 år sedan...och du har alltid varit en riktig tuffing...en riktig kämpe. Du har alltid inbillat dig att du är en riktigt stor hund i en litens hunds kropp. Inte rädd för något. Du har alltid varit extremt vaktande på mig...din älskade matte. Vart jag än gick kom du efter. Jag kunde inte ens gå på toaletten utan att du skulle ligga utanför och vakta mig. Nu får jag aldrig mer höra dina små klackskor som följer mig vart jag än går. Du har alltid varit en bestämd liten herre som vet han vill och när han vill det. Du har alltid haft ett stort kärleksfullt hjärta som aldrig menat att vara elak mot någon. Älskat alla barn! låtit barnen göra vad dem vill med dig, lustiga frisyrer, lustiga hattar, solglasögon...du har t.om haft klänning på dig. Du har alltid funnits här för mig och oss när vi haft det svårt. Tröstat utan att behöva säja ett ord. Hur många hemligheter som viskats i dina fluffiga öron kan jag inte ens hålla räkningen på. Du älskade att bada...helst i havet. Du älskade att vara med i husvagnen. När din blå väska kom fram då visste du att det var dags att ge sig iväg på äventyr. Du har alltid haft en stor fascination här i livet och det är mat. Din favoritmat har alltid varit spagetti med köttfärssås. Det lagade vi med extra stor kärlek till dig igår. För igår var du helt ovetande om att denna dagen idag skulle komma.

Idag när du gick in och lade dig tillrätta i din blå väska visste du inte att det var din sista resa i detta liv du skulle göra. Då visste du inte att din resa över den berömda regnbågsbron skulle påbörjas. På andra sidan regnbågsbron bor alla älskade saknade djur tillsammans när de lämnat sina speciella människor på jorden.Där min lilla Pepsi är du just nu.

Men min älskade kära saknade vän...du var en mycket klok och förstående hund. Och jag är helt övertygad om att du förstår att jag fattade detta mycket svåra beslut för din skull. Av kärlek till dig. När man är en så stark, envis gammal herre som du  måste ibland ens speciella människa fatta dessa svåra beslut. Du blev nästan 16 år gammal. Och jag klarade inte av att se dig i det tillstånd du var. Ditt hjärta och din hjärna ville fortsätta kämpa...men din kropp ville inte mer. Jag led när jag såg hur ledsen du var för du inte kunde följa mig mer...jag led av att se att du inte kunde springa eller ens gå ut i trädgården mer. Du led av att jag skulle behöva bära dig ut och in så du fick kissa. Jag såg det i dina ögon...du skämdes. Det var då jag fattade detta beslut. Jag var tvungen att vara den förnuftiga i vårt 16 år gamla förhållande. Även om jag precis som du min vän skulle önska att vi kunde vara tillsammans för evigt.

Sov nu mitt lilla hjärta så ses vi igen. Du kommer alltid finnas i mina tankar...tack för alla dessa underbara år du delade med mig...älskar dig <3


Redan morsdag igen <3

Hela underbara helgen har tillbringats med äldsta dottern och hennes blivande man. Igår fick vi följa med och titta på kyrkan och festlokalen! Och jag känner mig nästan lika förväntansfull som dottern...tiden går fort nu och plötsligt är den stora dagen här. Tänk min lilla flicka ska gifta sig. Ibland kan jag inte förstå hur gamla mina döttrar faktiskt är...jag tycker fortfarande dem är små..då måste jag påminna mig själv att när jag var 21 år var jag faktiskt både gift och hade fått mitt första barn.

En annan sak som kan göra mig så innerligt glad är att mina döttrar har en fantastisk relation med varandra. De fikar och shoppar tillsammans. När jag var yngre var jag alltid så avundsjuk på tjejkompisar som hade en syster...själv är jag ju uppväxt med fyra bröder.

När vi var i Göteborg sist fick jag mina morsdagspresenter av yngsta dottern eftersom hon inte kunde komma ner denna helgen. Äldsta dottern lämnade sina idag innan de begav sig tillbaka till Göteborg igen. Mina döttrar vet att jag hade nöjt mig med ett enkelt Grattis men de vet också hur glad och tacksam jag blir för att de tänker på mig och vill lägga sina surt förvärvade pengar på mig.

Mina älskade underbara döttrar! utan ER är jag ingenting! och även om jag inte kan närvara fysiskt i era liv varje dag så ska ni veta att mina tankar ALLTID är hos er! och jag kommer alltid att finnas här när ni behöver mig!

Tack för de fina presenterna! Love you <3


 

 


 

Sänder en tanke till min egen älskade mamma som inte heller kan vara hos mig fysiskt mer..men det beror på helt andra orsaker än avstånd. Detta är min andra morsdag utan dig i livet och vet du mamma...ja det gör fortfarande ont att du inte är hos mig...men det gör inte alls lika ont som första morsdag utan dig gjorde. Så den människa som myntade frasen "tiden läker alla sår" visste vad han/hon pratade om.


Grattis på morsdag var du än är! Älskar dig <3


Tro Hopp & Kärlek

För ett år sedan vid denna tiden försökte jag fortfarande förstå den traumatiska händelse som utspelade sig i mitt uterum då min mamma bestämde sig för att lämna mig. Jag kan inte förstå hur fort detta året har gått...och hur ont det fortfarande gör att tänka tillbaka på den dagen. Det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig själv att det var bäst att det gick som det gick. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få höra min mammas röst igen...för att få känna hennes varma mjuka hand i min.

Absolut har den värsta sorgen lagt sig...men tyvärr inte mina känslor och funderingar på vad som hade kunnat vara annorlunda om hon fortfarande fanns hos mig. Fortfarande kör jag helst inte förbi den marklägenhet hon egentligen skulle ha flyttat in i dagen efter hon dog. Varje gång jag måste köra förbi den tittar jag på den lilla uteplatsen där vi skulle ha suttit med en kopp kaffe och pratat skit. Där mamma sa att hon skulle sitta varje dag när jag kom från jobbet och vinka till mig...

Varje dag måste jag påminna mig själv om hur tacksam jag ska vara...jag har min man, mina underbara döttrar med respektive. Jag har ett bra liv och så mycket att vara lycklig över. Trots det...är det en bit av mig som saknas..en bit av mig som dog för ett år sedan...med min mamma.

Jag har blivit bitter...och överkänslig...nästan manisk..att något hemskt ska hända med dem jag älskar...med dem jag absolut inte kan klara mig utan. Att jag ska behöva gå igenom alltihop en gång till. Jag är inte redo för det...jag är inte stark nog. Ibland känner jag mig så fruktansvärt ensam...med min tankar och min sorg som aldrig riktigt vill släppa taget. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen. Vissa dagar kan jag börja gråta helt utan anledning. Vissa dagar får jag för mig att om jag raderar mina sms kommer något hemskt att hända dem jag älskar. Jag vet...sinnesjukt. Och all denna energi jag måste lägga på dessa destruktiva tankar suger musten ur mig...och jag blir bara tröttare & tröttare för varje dag som går.

Mitt löfte till mig själv och min mamma var; när det gått ett år efter hennes död skulle jag lämna dessa negativa tankar bakom mig och försöka hitta mig själv igen. För min egen skull och för att jag vet att det är vad min mamma hade velat. Jag ska klara det! på ett eller annat sätt ska jag hitta mig själv igen! och mota bort dessa psykotiska tankar när dom kommer.

Idag är det den dagen...redan. Idag är det ett år sedan mamma med ett leende på läpparna valde att ge upp.. att sluta kämpa...att slippa ha ont...att lämna sin enda dotter ensam kvar på jorden...och vet ni vad? hon vågade lämna mig för hon visste hur stark jag är innerst inne och hon visste att jag skulle klara mig utan henne. Och tro mig mamma...jag ska kämpa för oss båda!

Älskar dig <3

Dessa stenar lade vi i minneslunden idag.

känslomänniska, stämningsmänniska, emotionell person (motsatsatsord: förnuftsmänniska)

Det är inte alltid helt lätt att vara en sådan person som har väldigt svårt att hålla tillbaka sina känslor. I eftermiddag när jag skulle till sjukhuset för att göra mammografi välde mina känslor över mig...helt utan förvarning. Som en lavin jag inte kunde stoppa. Från att ha varit hur glad som helst...fick jag fullständig panik när jag skulle köra in i parkeringshuset vid sjukhuset. Jag fick ett tryck i bröstet så jag knappt kunde andas, ont i hjärtat och försökte verkligen hålla tillbaka mina tårar. Men det gick inte...jag satt där som en fån i bilen och visste inte var jag var...eller varför jag var där. För ett ögonblick var jag ett år tillbaka i tiden och skulle bara gå upp och hälsa på mamma på sjukhuset...som jag gjorde varje dag efter jobbet. När jag insåg att det inte var därför jag skulle parkera kom dessa känslor som inte gick att stoppa.

Den första jag kom för mig att ringa var min arbetskamrat. Fråga mig inte varför jag valde just henne...när det finns så många andra jag kunde ringt. Men någonstans känner jag  en enorm styrka i att höra hennes röst. Kan inte förklara varför faktiskt...men det har alltid varit så. Som den känslomänniska jag är låter jag känslorna styra mitt liv och därför verkade det logiskt att ringa just henne i det ögonblicket. Hon stöttade mig genom hela processen att bestiga detta enorma berg som plötsligt hade uppenbarat sig. Jag steg in på sjukhuset och gjorde min mammografi och ingen verkade se på mig vad jag just genomlidit. Jag sprang ut från sjukhuset utan att blinka eller tänka när jag väl var klar. Sedan ringde jag min äldsta dotter och pratade med henne hela vägen ut från parkeringshuset.

När jag nu tänker tillbaka på händelsen tycker jag det är lite läskigt. Var kommer alla dessa känslor och tankar ifrån? Hur kan en människa bara helt plötsligt bli så vansinnigt ledsen. Det finns personer som alltid håller en jämn linje...som aldrig blir oerhört ledsna, oerhört glada eller oerhört arga. Dem bara är...på nåt sätt. Hur klarar man det? Att bara vara...Å andra sidan heter det ju att om du aldrig varit riktigt ledsen kan du heller aldrig vara riktigt glad! Och eftersom jag är en känslomänniska måste det ju vara min filosofi.

Jag är en sån person som mycket väl kan bli ledsen om någon annan i min närhet är ledsen. Spelar ingen roll om jag känner personen eller inte...jag kan gå i en affär och se någon stå och gråta...en person jag overhuvudtaget inte känner...och då måste jag verkligen behärska mig för att inte sympati gråta. Hm...men faktiskt när jag tänker efter så föredrar jag nog att vara en känslomänniska. Tänk så mycket man missar annars...om man aldrig någonsin bryr sig eller ger utlopp för sina känslor menar jag.



Älskar min nya bloggdesign!!

Tack smulan!! <3

Nu återstår bara att få tillbaka inspirationen...hahaha