Idag har varit en långtråkig Måndag på kontoret. Som avslutades med ett tråkigt möte. Som arbetsgivare är man ju skyldig att ha något så tråkigt som rehabmöte med sin personal när de är sjukskrivna. Eftersom Försäkringskassan har förändrat en hel del regler om just det här att vara sjuk är det ganska många möte man måste ha enligt lag. Nuförtiden räcker det att du har oturen att bli sjuk en månad så är din arbetsgivare skyldig att kalla dig till möte...samma sak om du har 6 kortidsfrånvarotillfällen (krångligt ord, det där) på 12 mån. Ja herregud...med alla dessa krångliga regler får man verkligen hoppas att man håller sig frisk.

Mötet jag hade med en anställd idag var ett av de mindre trevliga rehabmötena för min del personligen. Eftersom jag har tystnadsplikt kan jag inte avslöja för många detaljer men det är ju ingen tystnadsplikt på mina känslor...och tur är väl det! Personen jag hade kallat in till möte idag tillhör en av mina favoriter (ja, jag vet som chef får man inte ha några favoriter bland anställda..men det har jag iallafall!) personen har levt ett hårt liv och arbetat med samma yrke sedan 14-års ålder. Personen lever som ensamstående och tar hand om 2 barn. Personen har tagit hand om både sin mamma och pappa samtidigt som personen arbetat heltid och tagit hand om sina barn. Om vi som chef känner att vi inte klarar av mötet själv brukar vi ha med vår HR (human resources) och hon deltog i detta mötet idag, Ett bra stöd när man känner att man är för "personligt" involverad i en medarbetare. Och i detta fallet är jag det. Jag brukar ha en tendens att bli för personlig med nästan alla mina medarbetare. I början såg jag det som en dålig egenskap hos en chef men nu har jag fått reda på att det tydligen är tvärtom. Det är tillåtet med empati och känslor även hos oss.

Personen idag har alltså gått sjukskriven ganska länge och nu tycker FKassan att det är dags för oss att "ta tag i problemet" som det kallas. Hur kan man tvinga ut en person i arbetslivet som har så ont att personen inte ens kan göra en macka på morgonen utan att ta stöd emot diskbänken? Hur kan man tvinga någon att komma tillbaka till sitt atbete för att personen snart uppnått sina 364 dagar man "får" vara sjuk? Hur kan man tvinga någon som väntar på besked från läkare om operation att komma tillbaka och arbeta? Hur kan man fråga personen (som redan har så mycket annat skit att tänka på) om personen aldrig funderat på att byta arbete eller varför inte omskola dig?

Detta klarar man säkert om man inte ser en person utan bara ett stycke kött eller ett stycke arbetskraft som gjort "sitt" här i samhället. Men jag klarar INTE det...jag ser personen bakom sjukdomen...personen som kämpat hela sitt liv...och fortfarande kämpar för att behålla den sista lilla värdighet man har trots smärtor och indragna bidrag.

Ibland frågar man sig om jag verkligen är kapabel till att vara chef eller om jag borde gå en kurs i hur du kan "stänga" av dina känslor i vissa läge...