Natten till onsdagen vaknade jag för att gå på toaletten...utan förvarning kräktes jag som en galning. Hela natten sprang jag på toa och kräkte. Inga andra symptom...inget illamående...inget magknip.

Idag när detta inlägg publiceras är du borta...för alltid. Och detta brev till dig min älskade vän skrev jag när du fortfarande levde...när du fortfarande låg i din korg på din favoritplats under tvn. Jag skrev det med sorg i mitt hjärta och med tårarna rullande ner för kinderna.

För ett år sedan vid denna tiden försökte jag fortfarande förstå den traumatiska händelse som utspelade sig i mitt uterum då min mamma bestämde sig för att lämna mig. Jag kan inte förstå hur fort detta året har gått...och hur ont det fortfarande gör att tänka tillbaka på den dagen. Det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig själv att det var bäst att det gick som det gick. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få höra min mammas röst igen...för att få känna hennes varma mjuka hand i min.

Det är inte alltid helt lätt att vara en sådan person som har väldigt svårt att hålla tillbaka sina känslor. I eftermiddag när jag skulle till sjukhuset för att göra mammografi välde mina känslor över mig...helt utan förvarning. Som en lavin jag inte kunde stoppa. Från att ha varit hur glad som helst...fick jag fullständig panik när jag skulle köra in i parkeringshuset vid sjukhuset. Jag fick ett tryck i bröstet så jag knappt kunde andas, ont i hjärtat och försökte verkligen hålla tillbaka mina tårar. Men det gick inte...jag satt där som en fån i bilen och visste inte var jag var...eller varför jag var där. För ett ögonblick var jag ett år tillbaka i tiden och skulle bara gå upp och hälsa på mamma på sjukhuset...som jag gjorde varje dag efter jobbet. När jag insåg att det inte var därför jag skulle parkera kom dessa känslor som inte gick att stoppa.

Den första jag kom för mig att ringa var min arbetskamrat. Fråga mig inte varför jag valde just henne...när det finns så många andra jag kunde ringt. Men någonstans känner jag  en enorm styrka i att höra hennes röst. Kan inte förklara varför faktiskt...men det har alltid varit så. Som den känslomänniska jag är låter jag känslorna styra mitt liv och därför verkade det logiskt att ringa just henne i det ögonblicket. Hon stöttade mig genom hela processen att bestiga detta enorma berg som plötsligt hade uppenbarat sig. Jag steg in på sjukhuset och gjorde min mammografi och ingen verkade se på mig vad jag just genomlidit. Jag sprang ut från sjukhuset utan att blinka eller tänka när jag väl var klar. Sedan ringde jag min äldsta dotter och pratade med henne hela vägen ut från parkeringshuset.

När jag nu tänker tillbaka på händelsen tycker jag det är lite läskigt. Var kommer alla dessa känslor och tankar ifrån? Hur kan en människa bara helt plötsligt bli så vansinnigt ledsen. Det finns personer som alltid håller en jämn linje...som aldrig blir oerhört ledsna, oerhört glada eller oerhört arga. Dem bara är...på nåt sätt. Hur klarar man det? Att bara vara...Å andra sidan heter det ju att om du aldrig varit riktigt ledsen kan du heller aldrig vara riktigt glad! Och eftersom jag är en känslomänniska måste det ju vara min filosofi.

Jag är en sån person som mycket väl kan bli ledsen om någon annan i min närhet är ledsen. Spelar ingen roll om jag känner personen eller inte...jag kan gå i en affär och se någon stå och gråta...en person jag overhuvudtaget inte känner...och då måste jag verkligen behärska mig för att inte sympati gråta. Hm...men faktiskt när jag tänker efter så föredrar jag nog att vara en känslomänniska. Tänk så mycket man missar annars...om man aldrig någonsin bryr sig eller ger utlopp för sina känslor menar jag.

Tack smulan!! <3

Nu återstår bara att få tillbaka inspirationen...hahaha