År 1986 träffades jag och döttrarnas pappa M. Han bodde många mil ifrån mig och vi började vår kontakt som brevvänner. När vi blivit ett officiellt par gick allting väldigt fort fram, vi flyttade till egen lägenhet här i Skåne och bara 3 år  senare föddes vår älskade Hannah. Hon var ett planerat barn..precis som allting annat i vårt liv. Allting var planerat så vi kunde bli det perfekta paret med det perfekta livet. Innan Hannah kom till världen var vi på jakt efter hus. Ja, ni vet hus, barn, hund och volvo. En riktig "svensson familj". Vi köpte ett ett hus vi egentligen inte hade råd med (varför?!) antagligen för att försöka "passa in". Det är för övrigt samma hus jag bor kvar i än idag, jag har alltså bott i samma hus sedan år 1989! snacka om att sätta rötter! När Hannah skulle döpas i Dec -89 gifte vi oss..det blev ett morgonbröllop..ingen visste att vi skulle gifta oss..prästen sa att han aldrig hade vigt någon vid den tiden! Tanken var att alla skulle få reda på att det hade ingåtts äktenskap kl 08.00 mellan blablabla...när  Hannah blivit blivit döpt samma dag! Reaktionen blev ju inte som vi trott kan jag säja...nästan alla blev sura eftersom dom velat vara med när vi gifte oss! Jajamen...varför ska man få bestämma något själv i sitt liv?!

År 1991 föddes Petra..och pappa M var med vid förlossningen precis som han varit med Hannah. Det var många komplikationer under förlossningen som jag inte tänker gå in på..men jag kan berätta att min lille Pe vägde 5 610 när hon föddes så förstår ni säkert att det var svårt att få ut henne! hehe..Vårt liv rullade på som det heter..vi förde den eviga kampen mot pengar som vi inte hade, ett hus som började förfalla och döttrar som vi aldrig kunde ta på utlandsresor. Under tiden förändrades M...han tappade sig själv någonstans på vägen..han började tänka på att allting hade gått så fort..vi hade träffats när vi var så unga..och var det verkligen såhär hans liv skulle vara?! Han drogs med ett evigt dåligt samvete mot både mig och döttrarna eftersom han inte kunde ge oss allt det han ville! Han arbetade dygnet runt för att försöka höja vår status i livet...det han glömde var att han istället sänkte vårt förhållande! (detta är helt och hållet min egen tolkning!) Mellan år 1996-1998 hade vi ett riktigt "pain in the ass" förhållande som oftast gick ut på att M tappade besinningen över minsta skitsak som hände...han skämdes över det arbete jag hade och över det liv vi levde, utan pengar och med ett hus han inte kunde renovera eftersom han inte hade kunskapen och orken att göra något! Han började smyga med andra kvinnor bakom min rygg och arbetade mer och mer dubbla skift. Hemma satt jag ensam med 2 döttrar och försökte blunda för verkligheten!

Skilsmässan gick igenom år 1999..jag minns; när det kom folk och ville titta på vårt hus tänkte jag; UT!! Ut härifrån! detta är mitt hus! här ska jag bo kvar om det så blir det sista jag gör! Mina föräldrar hjälpte mig med allt det praktiska och ekonomiska så jag kunde komma på fötter igen. Det tog lång tid för mig att acceptera det faktum att det inte skulle vara jag & M mer..Jag minns; Jag arbetade på den tiden på samma ställe som min mamma..när vi var på väg ner till matsalen på morgonen gick jag och mässade och malde samma sak jag gjorde varje dag: Tänk att jag inte ska vara gift med M mer! hur ska jag klara mig utan honom?! hur ska det gå med döttrarna?! jag vet inte om jag orkar leva mer?! Då tappade min mamma besinningen och kastade sin väska i marken så termosen gick sönder och kaffe skvätte överallt samtidigt som hon skrek till mig; - EVA! GÅ HEM!! SÖK HJÄLP!! BARA GÅ HEM! JAG ORKAR INTE SE DIG SÅHÄR MER! Detta blev en väckarklocka för mig..och jag gjorde som hon sa. De första åren efter seperationen visste nog inte M hur han skulle hantera situationen med döttrarna..han hade aldrig tid att träffa dom och han levde ett liv som att han var 17 år igen. Dom kände sig bortglömda och oälskade av sin pappa och visste inte vad dom gjort för fel?!

Jag bestämde mig redan från början att ALDRIG smutskasta deras pappa genom att snacka skit om honom..detta hade inte bara skadat honom utan även döttrarna. Jag försökte vara den förstående och mogna ratade kvinnan och mamman. Det funkade utmärkt! det ingen vet är att jag grät och skrek för mig själv så fort jag fick en chans. Ett par år senare när M tröttnat på att leva som en ungdom tog han kontakt igen..och det var nu jag kände glädje över mitt beslut att inte snacka skit om honom till döttrarna! problemet var väl att nu hade döttrarna växt upp och levde sitt eget liv. Det fanns inte mycket tid över för varken mamma eller pappa. Jag hade lämnat mina hatkänslor för denna man för länge sedan och kände en saknad efter honom som vän...för säja vad man vill men roligt hade vi tillsammans! Han började komma hem mer och mer till oss för att fika och prata med döttrarna. Till slut hade han byggt upp ett nytt förhållande med dom som gick ut på att de träffades på lika villkor. Inget krav på var när & hur! Döttrarna har ALLTID älskat sin pappa och dom har ALLTID vetat att dom bara har en pappa! Och jag VET att M alltid funnits där för dom om han bara har haft möjlighet! Det spöke han har slagits mot har varit sitt eget dåliga samvete och att han inte kunnat var den perfekta pappan. Men vem bestämmer hur den perfekta pappan ska vara? Vi formas hela livet av yttre omständigheter..som kan påverka hur vi agerar i en situation. Man kan inte följa de mallar som finns över hur man ska leva sitt liv eller hur man ska vara som pappa efter en seperation..t.ex någon har bestämt att pappan ska umgås med sina barn varannan helg..Bullshit säjer jag! det är bättre att lyssna på sin egen röst och vad som känns rätt för er! Barn är inte dumma! dom VET vem deras föräldrar är oavsett om det är mamma eller pappa som måste flytta! Det viktigaste är att den parten som ska bo med barnen ALDRIG låter sina egna hatkänslor gå ut över barnen genom att tvinga dom att välja sida genom att snacka skit om den andra parten! Låt barnen bestämma sina känslor själv! ge dom en chans att bilda sin egen uppfattning! även om du inte stödjer eller kan förstå hur dom kan älska och sakna  någon som gjort såhär och blablabla..det är viktigt! Annars kanske det slutar med att det är du som sitter ensam kvar när barnen blivit stora nog att förstå att allt du sagt om den andra parten har du sagt för att  DITT EGET HJÄRTA har brustit!

---

Det jag vill komma fram till med detta MEGA inlägg är;

till alla pappor som lämnat sin familj: gå inte genom livet och ha dåligt samvete för ert beslut! i slutändan visar det sig kanske att beslutet var helt rätt för ALLA inblandade! och era barn kommer alltid att älska er och veta att NI är deras pappa! Ha inte ett tidsbestämt schema över hur ni ska umgås med era barn! låt det växa fram och låt barnen vara med och bestämma! Om ni inte har tid eller ork att träffa barnen räcker det oftast med ett telefonsamtal där ni talar om att ni älskar dom!

till alla mammor som blivit lämnade med barnen; tänk er för mer än en gång innan ni smutskastar barnens pappa! detta kan skada mer än det gör nytta! acceptera, bearbeta och gå vidare! det går! tänk på att denna man är den man ni en gång bestämde er för att leva med och att bli förälder med! Att sedan ödet och livet kan vara hårt och vilja något annat det är tyvärr den bittra verkligheten. Men det är något NI måste bearbeta själv och inte med hjälp av era barn som bollträ!

---

Idag nästan 10 år senare lever döttrarnas pappa med en underbar kvinna som accepterar att han har döttrar som ibland behöver sin pappa. Denna kvinna fattade ett klokt beslut när dom precis blivit ett par; hon bestämde att vi åker ut till Eva & Ilkka och träffar dom tillsammans med dina döttrar! Detta slutade med att vi nu blivit bästa vänner och att man nästan skulle kunna tro att vi är systrar! Vi umgås gärna på fester tillsammans och vi kan prata om allt mellan himmel och jord! Dom är  självklart också inbjudna till mitt & gubbens bröllop i sommar! Detta är kanske en utopi för många som separerar...men för min egen del känns det som att allt mitt slit och att jag haft förmågan att "bita ihop" har gett utdelning...jag har ÄNTLIGEN fått en relation igen med den man jag känt  i nästan 23 års tid! Nämligen döttrarnas pappa och min bästa vän!